|
InkvisitionenHur många dog under inkvisitionens härjningar? Bland de mest kända inkvisitorerna [i södra Frankrike] var Bernhard de Gui (i Toulouse 1308--23), som dömde omkr. 1,000 kättare. Nordisk Familjebok (1910) Men dömd behöver inte vara liktydigt med avrättad: Antal offer är inte känt. Föreställningen om att stora
massor gick i döden som inkvisitionens offer går inte att upprätthålla.
Under sina tjugofem år som inkvisitor i Toulouse överlämnade exempelvis
Bernard Gui fyrtio kättare att brännas, mindre än två om året.
Nationalencyklopedin De 98-99 % som bara blev rannsakade hade det nog inte så roligt de heller, i synnerhet som tortyr kunde användas mot såväl misstänkta som vittnen, men uppfattningen att den som hamnade i inkvisitionens händer därmed var dödsdömd är en myt. En annan myt är att inkvisitionens förhör alltid, överallt, var höjden av sadism. När den åtalade satt fängslad använde man de mest skiftande påtryckningsmedel för att få honom att erkänna; efter vad det tycks inte så ofta tortyr som exkommunikation eller "sträng" eller "mycket sträng" inspärrning (trång cell, fötterna i järn, svart bröd och vatten). I ett enda fall, som gäller den skenprocess som franska agenter tvingade Jacques Fournier att inleda mot de spetälska, lät biskopen tortera sina offer för att framtvinga vansinniga och absurda bekännelser ... Emmanuel Le Roy Ladurie Le Roy Ladurie nämner även att förhören med 94 misstänkta resulterade i fem dödsstraff, utöver andra straff som fängelse, bärande av gula kors (likt judarnas Davidsstjärnor, ett medeltida påfund som nazisterna återupptog men alltså inte fann upp), pilgrimsfärder och konfiskation av egendom. Med tanke på att det var kyrkans ärkefiende katharerna så kunde man, med den välkända bilden av inkvisitionens grymhet för ögonen, tro att dödssiffran skulle varit betydligt högre, men så var alltså inte fallet, åtminstone inte i Montaillou. Man kan även jämföra med samtidens världsliga rättsväsende - för där saknades sannerligen inte tortyr, justitiemord, och annat som man allmänt förknippar med främst inkvisitionen. Är det möjligen så att man blandat ihop inkvisitionen med häxprocesserna? För trots att även dessa ofta överdrivs (läs mer i faktoiden Häxprocesserna) så finns där ändå många exempel på brutala förhörsmetoder och processer där få eller inga av de misstänkta överlevde. I ett fall verkar dock inkvisitionen leva upp till sitt rykte, och det är i Sevilla på 1400-talet under Thomas de Torquemada. Att även en källa som Catholic Encyclopaedia uppger siffran 2000 döda som den bland historiker mest accepterade indikerar att den nog inte varit lägre. Artikeln i Illustrerad Vetenskap bygger till viss del på boken L'Inquisizione av Agostino Borromeo et al, i just det fallet kan man ana en jävssituation eftersom den är utgiven av Vatikanen, men det saknas som sagt inte källor som visar att ryktet om inkvisitionens grymheter är kraftigt överdrivet. I artikeln nämns även att ryktesspridningen kan ha sin grund i det faktum att England och Spanien låg i krig med varandra, vilket inte låter osannolikt. En känd och ruggig skildring av tortyr finns i Edgar Allan Poes Brunnen och pendeln, huruvida den är en del av en engelskspråkig tradition i utmålandet av inkvisitionens fasor vet jag inte. Till sist kan Guillous bok nämnas, där utmålas inkvisitionen med så ljusa färger att det nästan verkar misstänkt. Referenser:
Jesuiterna och inkvisitionenUnder kampen mot katharerna och albigenserna upprättade påven 1184 en inkvisitionsdomstol där ansvaret låg hos biskoparna. Sedan denna, trots allt större befogenheter, hade misslyckats, så instiftade påven Gregorius IX 1232 "Den heliga tjänsten", Sanctum officium, ett system med inkvisitionstribunaler som drevs av munkar, i första hand dominikaner. Dominikanorden instiftades 1216 med anledning just av kampen mot kättare, och med det uttryckliga syftet att förklara och försvara den katolska tron. Såväl Bernard Gui som Torquemada var dominikaner. Även franciskaner var inblandade. Tidigt kom uppdraget att verka som inkvisitorer att anförtros åt medikanterna, dvs. dominikaner och franciskaner. Dessa inkvisitorer fick en enastående självständig ställning direkt under påven. Nationalencyklopedin: inkvisition Man kan fråga sig varför varken dominikanerna eller franciskanerna kommit att förknippas med inkvisitionen i det allmänna medvetandet, utan bara jesuiterna, som alltså inte ens hade särskilt mycket med den att göra. Jesuitorden grundades 1534, som jämförelse inleddes den spanska inkvisitionen officiellt 1481 och dess förgrundsfigur Tomás de Torquemada dog 1498, så de hade inte kunnat spela en särskilt stor roll i den ens om de velat. Citatet ur Per Beskows artikel i NE passar lika bra här som i faktoiden om Ändamålet helgar medlen, där det står mer om jesuiterna: Jesuiternas lydnad mot påven och deras ställning som lärare och rådgivare vid furstehoven gjorde dem till reformationens farligaste motståndare. Många svenska katoliker i exil utbildades vid jesuitkollegier. På protestantiskt håll svartmålades jesuiter på ett sätt som ännu påverkar svenskarnas uppfattning om dem. Det bör därför nämnas att de inte befattade sig med inkvisitionen, att de inte förespråkade våld och att satsen "ändamålet helgar medlen" inte hör till J:s principer. Nationalencyklopedin: Jesuitorden Referens:
|
