|
HäxprocessernaHur många dog i häxprocesserna? Och hur? En del av de uppgifter om miljontals häxbål som förekommer i litteraturen är groteskt överdrivna. En noggrann sammanställning av de vetenskapligt grundade översikterna i Europa, varvid man också tagit hänsyn till brister i materialet, pekar istället på en siffra långt under etthundratusen. Nationalencyklopedin Enligt samma källa blev i Sverige över 300 personer avrättade, dessutom dömdes "flera hundra" till längre straff. Vad häxbålen beträffar så finns det ju många sätt att ta livet av folk, och flera av dem användes under häxprocesserna. Man känner dock bara till att en påstådd häxa bränts levande på bål i Sverige: Malin Matsdotter, i Stockholm den 5 augusti 1676. Även om det kanske var någon enstaka till så var den absolut vanligaste proceduren att de dömda först avrättades, genom halshuggning, hängning eller på annat sätt, innan kropparna brändes. Att bränna folk levande på bål var betydligt vanligare på kontinenten, såväl under häxprocesserna där som i inkvisitionens regi - läs mer om den senare i faktoiden Inkvisitionen. En annan uppfattning är att de avrättade uteslutande var kvinnor, vilket f.ö.
fått en och annan att dra slutsatsen att det hela var ett utslag av kvinnoförtryck.
Referenser:
En häxprocess som är väl dokumenterad på nätet är den i Salem 1692. Där dog 24 personer som misstänktes för häxeri: 19 hängdes, 4 dog i fängelset (av tortyr?) och en krossades under en anhopning av stenar. Inga "häxor" brändes till döds i Salem. Referenser:
Urban HjärneI sin mestadels utmärkta Häxornas försvarare tar Jan Guillou upp flera ingrodda myter med kopplingar till häxprocesserna. En av dem handlar om bilden av Urban Hjärne, den intellektuelle hjälte som på egen hand satte stopp för dumheterna. Guillou berättar att hans bok rentav hade projektnamnet "Urban Hjärne och Gävlepojken", där den bärande scenen var mötet mellan doktorn och det barnvittne som inledde häxprocesserna i Stockholm, där de ju så småningom också fick sin ände. Efter att ha forskat lite så insåg han att de nog aldrig möttes, vare sig i rättssalen eller i något annat sammanhang, men framför allt att bilden av Urban Hjärne överdrivits våldsamt. I Hjärnes självbiografi, där hjältedåden ju borde avhandlas mest detaljerat, så nämns häxprocesserna i förbigående, vid sidan av mer betydande ämnen som hälsobrunnarnas medicinska egenskaper. I en skrift Hiärne Ättens Minne från mitten av 1700-talet så beskrivs myten så som vi känner till den, om hur Urban gick emot alla andra ledamöter i kommissionen, fick igenom sina krav på noggrannare och bättre utformade förhör, vilket så småningom ledde till att Sanningen uppdagades. Vackert skrivet, dock inte sant. Men det var ändå vad jag fick lära mig i skolan drygt 250 år efter att legenden sattes på pränt. Kaplanen Erik Noraeus hade större betydelse för den avgörande omsvängningen i Stockholmskommissionen än Urban Hjärne. Men vem skulle idag veta vem Erik Noraeus var? Jan Guillou, Häxornas försvarare, sid 134 Här en specialist på området: Nästan ingenting i detta händelseförlopp tyder på att Hiärne spelat någon särskilt aktiv roll, långt mindre ensam kämpat till de anklagades försvar mot en kompakt och fientlig opinion. Bengt Ankarloo I Nationalencyklopedin får Urbans insats i häxprocesserna exakt en mening, bildtext oräknad: År 1676 blev han medlem i den kommission som skulle rannsaka trolldomsväsendet och som bidrog till att processerna minskade för att slutligen upphöra. Det förefaller som om artikelns författare vet att Hjärnes insats övervärderats kraftigt genom åren, men ändå avstår från att dementera uppgiften. Sådant ger faktoider livskraft. Referenser:
Tack till Lars Berglund som tipsade om Ankarloo. HäxsalvanI många vittnesmål beskrivs en viss salva som man smorde in sig med innan man begav sig till Blåkulla. Ibland nämns att vissa växter med narkotiska effekter, i synnerhet bolmört, spikklubba och belladonna, skulle ha använts, och att flygfärderna alltså i själva verket var narkotiska tripper. Men denna salva kunde aldrig materialiseras i sinnevärlden. Djävulen tycks alltid i sista stund ha kommit före och snappat undan sitt horn med flygsalva just när en bekännare pekat ut platsen där den skulle finnas. Vilket ju bör tolkas som att dessa horn med flygsalva var påhitt i lika hög grad som exempelvis kärringarna i Blåkulla som tjänstgjorde som kandelabrar eller det spelmanslag som trumpetade med ändorna. Jan Guillou Man kan ju tänka sig, att en och annan använde naturens droger på det här sättet; men vittnesmålen om Blåkulla var ju barnens fantasier från början till slut, helt utan grund i verkligheten. Inte heller har någon bekännande "häxa" beskrivit någon salva eller andra preparat, hur de tillverkades el.dyl. Att beskriva häxornas salva är att ta vittnesmålen på större allvar än de förtjänar. Referens:
Medeltidens häxprocesserI Sverige brukar medeltiden räknas till den katolska tiden, alltså från 1000-talet ungefär till början av 1500-talet, ungefär. Tiden 1550-1700 räknas avgjort inte till medeltiden, men det var då som absolut flest häxprocesser avgjordes i vårt land, och de processer man brukar tala om inträffade 1668-1676. Relaterat: Wicca
|
