|
Newtons äppleNewton insåg principen för gravitationen efter att ha fått ett äpple i huvudet 1665 bröt pesten ut i Cambridge, och universitetet där Isaac Newton arbetade stängdes tillfälligt. Han begav sig då till sitt barndomshem i Woolsthorpe, där han kom att tillbringa de kommande två åren. Denna tid var hans annus mirabilis, mirakelår, då han påbörjade vad som så småningom skulle bli flera av hans viktigaste arbeten - åtminstone är det vad han senare påstått. Den avgjort mest berömda "impulsen" är givetvis äpplet.
Här är anekdoten som den såg ut från början, nedskriven av en god vän (källan finns längst ner på denna sida): Eftersom det var varmt så satte vi oss i trädgården och drack te, i skuggan av några äppelträd, bara han och jag. Bland annat så nämnde han då att han nu befann sig i samma situation som när han för första gången fick idén till gravitationen. Han hade fått den när ett äpple föll, då han satt och funderade. Varför faller det där äpplet alltid ner mot marken, tänkte han för sig själv. Varför rör det sig inte sidledes eller uppåt, utan alltid mot jordens centrum. After dinner, the weather being warm, we went into the garden, and drank thea under the shade of some appletrees; only he, and myself. Amidst other discourse, he told me, he was just in the same situation, as when formerly, the notion of gravitation came into his mind. Why should that apple always descend perpendicularly to the ground, thought he to himself; occasion'd by the fall of an apple, as he sat in a contemplative mood. Why should it not go sideways, or upwards? But constantly to the earths center? William Stukeley Stukeley var på besök hos Newton i Kensington den 15 april 1726. Gleick nämner ytterligare tre skribenter (Catherine Barton, Marton Folkes och John Conduitt) som skall ha hört uppgiften av Newton själv. Det främsta problemet är inte att Newton vid tillfället var över 80 år gammal (han dog året efteråt), utan att man inte hittat en antydan av äppel-anekdoten under de 60 år som gått från att den skulle ha inträffat till testunden med Stukeley. En annan som spritt uppgiften är Voltaire som skrev om händelsen i något andra ordalag, först 1727 och sedan 1733, i det senare fallet dock om en ospecificerad frukt. Vad som vidare ökat historikernas misstänksamhet var att Newton på 1720-talet var indragen i en mängd "prioritetsstrider", det vill säga smågräl med andra forskare, bland annat Robert Hooke, om vem som varit först med att upptäcka det ena och det andra. När senare tiders forskare synat Newtons verksamhet och anteckningar efter 1667 har de inte funnit mycket som belägger att han redan 1666 tänkt speciellt djupt på gravitationen. Men om vi förlägger händelsen med äpplet 13 år senare faller pusselbitarna på plats. Sommaren 1679 tillbringade Newton i sitt barndomshem i Woolsthorpe. Hans moder hade just dött och han var där från 27 juli till 27 november för att ordna upp kvarlåtenskapen. Sommaren var varm och Newton hade rikliga tillfällen att se äpplen falla från träden. Och det som upptar hans funderingar denna sommar är just problematiken kring avvikelsen av fallande kroppar. Vi vet detta därför att det kommer klart till uttryck i den brevväxling [ med Robert Hooke ] han dras in när han på senhösten återvände till Cambridge. Delar av denna brevväxling upptäcktes först långt fram på 1900-talet och ger en annorlunda bild än den traditionella av uppkomsten av Newtons lagar. Anders Persson Om och i så fall när Newton såg äpplet falla är alltså osäkert, men om det är en myt så är det åtminstone han själv som stått för den. Men en sak är helt säker: Han fick det inte i huvudet. Denne store engelska filosof och matematiker låg en dag och
sov i en trädgård, under ett äppelträd, då ett äpple föll ner i huvudet på
honom, och gav upphov till en mängd funderingar.
Leonhard Euler, 3 september 1760 Ovanstående är hämtat ur ett av matematikern Leonhard Eulers många brev (på franska) till en prinsessa av Anhalt-Dessau som han fått i uppdrag att hålla en korrespondenskurs med. Breven gavs ut i bokform 1768-74 och blev mycket spridda och lästa. (Det kan nämnas att många tidiga populärvetenskapliga böcker riktades till tänkta kvinnor, av olika skäl; men Eulers prinsessa var alltså en faktisk person.) Enligt Augustus de Morgan, citerad i texten från Simon Fraser University, var det Isaac D'Israeli (1766-1848) som hittade på den pikanta detaljen. Men han kan alltså inte ha varit först.
Relaterat: Newton var givetvis inte den förste som kom på att tyngdkraften finns. Snilleblixten var att samma kraft som får äpplen att falla även håller planeterna i sina banor, vilket sannerligen är långt ifrån självklart. Också relaterat: Citatet "Om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar" ingick i en annan prioritetsstrid med Hooke. Referenser:
Tack till Johan Stén som tipsade om Euler-citatet
|
