|
Heidenstam var nazistHösten 2002 skrev en journalist en krönika där han i förbigående nämnde att Verner von Heidenstam sympatiserade med nazismen. En som läste detta var professor Martin Kylhammar, som just höll på med en bok om Heidenstam. Eftersom han förgäves letat efter något som denne skrivit eller sagt som kunde belägga nazistiska böjelser, som i så fall skulle gå stick i stäv mot diktarens väldokumenterade demokratiska ideal, så blev han intresserad - hade någon hittat det avgörande beviset? Efter några mail fram och tillbaka kunde han konstatera att så inte var fallet; krönikören (som inte var någon gröngöling utan litteraturhistoriskt bevandrad) hade förlitat sig på sitt eget minne när texten skrevs, men letade så småningom fram en källa som stödde påståendet: Nationalskalden av Jan Stenkvist (1982). Här följer vad jag tycker är korrespondensens höjdpunkt, Martin skriver: Så här sammanfattar Jan Stenkvist i sin bok Heidenstams politiska utveckling efter 1918: Heidenstam var "efter krigsslutet ur stånd att diskutera sociala reformer. I stället hävdade han [...] att en kultur inte kan bestå utan slavar" (=underklass), sid 171, ojämlikheten människor emellan är livets krydda och salt och rentav människans gudsmärke fortsätter han. Observera att detta är det enda citat Stenkvist anför som skall ha publicerats av VvH själv. Det enda publicerade VvH-citat som skall stödja tesen om författarens uppbrott från sin tidigare "liberalkonservativa" ideologi. Den åldrade Heidenstam klassificeras alltså som politisk cyniker och odemokratisk aristokrat på blott denna grundval; resten hör till indiciernas värld. En man som vänt sitt gamla 90-tals "orättvisans filosofi" (blott den som vågar gå emot den rådande vinden, blott den som offrar det egna välbefinnandet, är långsiktigt intressant) till kallhamrad antihumanism (de som har det svårt, lider, får skylla sig själva). Men vad står det faktiskt i den text av Heidenstam som denna karakteristik bygger på och som Stenkvist citerar för att belägga sin hårda huvudtes. Så här står det, och läs uppmärksamt: "Problemet hur en hög kultur skall kunna bestå utan trälar är än idag delvis olöst, men kravet därpå är så grundfast i vårt rättsmedvetande, att vi ej komma att vila förrän det är löst. Målet är att få ett släkte av likbördiga, men ej därför av i allt lika, och att genom klok förvaltning övervinna fattigdomen och skapa en grundval av allmänt välstånd" (i En fritänkares betraktelser, mina kursiveringar [ men fetstil blir tydligare på hemsidor ]. VvHs sista politiska stridsskrift stod inte högt i kurs 1982, men jag lovar dig att mycket hänt sen dess). Heidenstams poäng var alltså den omvända mot den Stenkvist tillskrev honom (däremot helt konsistent med vad VvH förfäktat sen mitten av 1890-talet). Men etiketten som år 1982 sen länge var klistrad på Heidenstam gjorde det svårt för till och med Jan Stenkvist att läsa riktigt innantill. Ett citat som ingen nazist skulle skriva under¹ har alltså vrängts till att bli ett bevis för att skribenten var nazist! Inte av illvilja eller dumhet, utan för att man sett det man förväntat sig att se. Det är en förträfflig illustration av faktoidernas makt. Osynat - följande härledning till citatet ges av Pelle Holm: En kultur kan inte bestå utan slavar, hävdade Verner von Heidenstam efter första världskrigets slut, enligt Kate Bang, Vägen till Övralid 57 (1945). Jag har inte läst Bang själv (än), och vet inte om hon verkligen skriver det som citeras eller om det är frågan om en felläsning enl. ovan, inte heller något om kontexten. Bang var ju "Heidenstams följeslagerska och Övralids värdinna", och gav även ut Heidenstams samlade verk efter dennes död. Så hon borde ha vetat vad hon talade om. Men även om det inte är svårt att hitta citat som leder tankarna mot fascismen - glorifiering av krig och renande bränder, trogna undersåtar som går i döden för sina heroiska ledare, med mera - så framstår de nazistiska kopplingarna ändå som desto mer osannolika när man betraktar helheten. Sven Stolpe tar inte upp just den frågan (mer än när ett citat som Heidenstam lägger i Karl XII:s mun jämförs med ett av Hitler), men jag tycker att följande sammanfattning säger det mesta om skillnaden mellan dikt och verklighet, fantasi och politik:
När det kom till kritan - vid unionsbrottet och vid utbrotten av världskrigen 1914
och 1939 - var Heidenstam en fredens svurne vän och sympatiserade aldrig med några
krigiska planer. Men tydligen var han från tidig ungdom - utan större mått av eftertanke -
bunden vid föreställningen om att sann storhet uppkommer först i situationer av
förkrossande nöd och oändligt, heroiskt buret lidande.
Nöjer man sig med enstaka citat så går det att plocka fram belägg för att Verner var kommunist, transvestit, och mycket mycket mer. Metoden är inte att rekommendera. Ett argument för Heidenstams nazistiska böjelser är att han återfinns i medlemsförteckningen för Riksföreningen Sverige-Tyskland, en uttalat tyskvänlig förening bildad i december 1937. Heidenstam dog 1940, och var de sista åren av sitt liv alltför sjuk för att arbeta eller göra något överhuvudtaget; frågan är om han alls var medveten om att han var med i föreningen, och hur det hela egentligen gick till. Att han 1939 var "en fredens svurne vän" är därför en orimlighet, vid det laget hade han ingen uppfattning om vare sig krig, fred eller någonting alls. RelateratTobias Hübinette är en forskare som kompilerat en gigantisk sammanställning med tiotusentals påstådda nazister (i boken Den svenska nationalsocialismen: medlemmar och sympatisörer 1931-45 samt listor på sin hemsida). En närmare granskning visar att bevisningen - eller vad man ska kalla det - stundtals är papperstunn. Att Ernst Wigforss (1881-1977, socialdemokratisk finansminister i omgångar) stått som prenumerant av tidningen Vägen Framåt² räcker tydligen för att han skall kvala in (i en PDF-fil på Hübinettes hemsida, numera borttagen därifrån). Visserligen behöver man inte sympatisera med allt man läser, men i sådana här fall (många, många fler finns) ligger det närmare till hands att anta att utgivaren Per Engdahl infogat Wigforss bland prenumeranterna helt på eget bevåg. Frågan inställer sig om nationalsocialistiska och liknande rörelser i Sverige systematiskt ägnade sig åt att lägga med kändisar i rullorna?
Ett annat namn är Selma Lagerlöf. Motivet är hennes medlemsskap i Svensk-Tyska Föreningen, som hon också var med om att bilda 1913. (Föreningen finns f.ö. än idag.) Detta hindrade henne inte från att underteckna upprop för judarna (1933), hjälpte den judiska författarinnan Nelly Sachs att fly till Sverige (1940), med mera. Hon var även med om att bilda Folkpartiet (1934). ¹ Å andra sidan kanske man inte skall vara för säker på vad nazister kan och inte kan skriva under. Ifall exempel som München-avtalet 1938 eller icke-aggressionspakten med Sovjetunionen är något att gå efter, så kan lite vad som helst skrivas under som passar för ögonblicket. ² Vägen Framåt gavs ut av den Nysvenska Rörelsen. Uppenbarligen inspirerad av och närstående såväl Mussolini som Hitler, så menade Per Engdahl sig icke desto mindre följa en annan väg än den fascistiska eller nazistiska. Ev. skillnader går utanför artikelns ämne. Att ordet "nysvensk" idag kommit att användas om "nya svenskar", dvs. invandrare, är måhända en ironisk slump - läs mer om olika nysvenskar. Referenser:
|
