|
Regalskeppet VasaVasa eller Wasa? - Ska man vara historiskt petnoga så är ingetdera helt korrekt. Fartyget döptes inte efter ätten Vasa, utan efter ättens vapen, en sorts kärve (eller vad det nu är - mer om detta nedan!) som kallades "vase", och görs så än idag i heraldiska sammanhang, ofta som den måhända tautologiska "vasakärven". Alltså: Regalskeppet Vasen.
Fartygen på den här tiden hade ju heller inte namnet målat på skrovet. Det enda på Vasa/Vasen som indikerar fartygets identitet är en vase i aktern. Den hade visserligen vart nog så tydlig på de flesta akterspeglar av idag, men på originalet så är det, som synes, inte så lätt att stå ut i mängden.
En direkt fråga till Vasamuseet angående såväl böjning som stavning fick följande utförliga svar: På 1600-talet fanns ingen exakt, föreskriven stavning. I de samtida dokument, där skeppet nämns vid namn, stavas hon på flera olika sätt: WASAN, WASSAN, WASEN m.m. Stavningen WASA dyker upp på 1650-talet i ett dokument på latin. V-ljudet skrevs då alltid med W eller U i det tyska typsnitt som alltid användes när man skrev på svenska. När skeppet igen blev aktuellt vid mitten av 1950-talet, varierade stavningen. Upptäckaren Anders Franzén skrev alltid VASA, medan Sjöhistoriska museet, som var projektets huvudman, skrev WASA. Det provisoriska museet hette WASAVARVET. Inför det nya museets öppnande beslöt Statens sjöhistoriska museum år 1989 att den officiella stavningen skulle vara VASA och VASAMUSEET. Det grundade sig på att andra ord som har med vasa-dynastins symbol vasen - kärven/risknippet - att göra (t ex vasaborg, vasaätten, vasatiden, kung Gustav Vasa) idag stavas med V. Detta är också den stavning som de flesta tidningar använder och som Svenska språknämnden [numer Språkrådet] rekommenderar. Att vi inte använder den i och för sig historiskt riktiga bestämda formen VASEN beror mest på att VASA har hunnit bli alltför djupt inarbetad i det allmänna språkmedvetandet. Klas Helmerson, museichef på Vasamuseet (Det har väl knappast påverkat ordvalet, men "vase" är ju, åtminstone i delar av västsverige, ett förklenande uttryck. Det har knappast med vare sig ätten eller skeppet att göra, men å andra sidan vet man aldrig riktigt med etymologi.) Från Kurt Lundgren fick jag följande berättelse om hur det gick till när stavningen med W slogs fast, vilket ju senare kom att ändras: Nu uppstod en namnstrid eftersom fartyget stavades hipp som happ i 1600-talsdokumenten och man måste bestämma sig för något alternativ. Beslutet togs i Vasanämnden och det blev dubbelt W till att börja med. Ordförande i nämnden var nämligen Albert Aronsson (tror jag han hette) och han var ordförande i kooperationen, KF och en allmän storpamp. Språkexperter uppbådades på ömse sidor - V eller W, stort språkbråk, men till slut avgjorde ordförande Aronsson denna striden med följande auktoritära uttalande, vilket också blev nämndens beslut: - Inom kooperationen stavar vi både korven Winner och ölbryggeriet Wårby med dubbelt W så det får bli W i Wasa också. Klubban i bordet, pang. Detta berättat för mig av Anders Franzén, som var med och blev överkörd vid detta upprörda möte. I Vasanämndens historia förekommer också stavningarna Vasa och Wasa om vartannat (t.ex. som den beskrivs i den statliga utredningen SOU 1997:100). "Regalskepp" var f.ö. beteckningen på flottans största skepp. Även om det idag är nästintill synonymt med Vasa/Vasen så fanns det fler: Kronan, Draken, Riksäpplet, Svärdet, Nyckelen, Solen... Att de fått namn efter riksregalier, gudomligheter m.m. samt, i detta fall, efter den kungliga ättens vapen, indikerar betydelsen. Man kan notera att även de andra regalskeppen har namn i bestämd form. Vasa-kärven och VasaHeraldiska framställningar är sällan tydliga, och inte blir det bättre när man går bakåt i tiden heller. Vad vasa-kärven än var tänkt att föreställa från början, så har ännu ingen lyckats visa det med bestämdhet - och dessutom så har man genom åren haft olika uppfattningar om vad det är som skall avbildas. En vanlig förklaring, som bl.a. Gustav Vasa stod för, är att det är en s.k. faskin, en bunt med grenar som knutits ihop, och användes för att fylla igen vallgravar inför en stormning, med flera militära tillämpningar. Men det är alltså bara ett förslag. Det är svårt att säga hvad detta ursprungligen och under sin äldre utveckling betecknade (det undergick med tiden förändringar); men konung Gustaf ansåg, såsom hans egenhändiga anteckning visar, att det föreställde en vase (risknippe, halmkärfve), och under hans tid fick det den kärfveform, som det i hufvudsak för framtiden behöll. Nordisk Familjebok (1893) Det kan här påpekas att Gustav inte var Vasa-ättens grundare, den hade hundraåriga anor redan på hans tid. Däremot användes namnet "Vasa" inte förrän mot slutet av 1500-talet, alltså efter honom; under sin livstid kallades han för Gustav Eriksson. Redan det var dock en överklass-markör, vanligt folk började inte använda så kallade patronymikon (son-namn) förrän längre fram. Dubbelnamn som Gustav Eriksson Vasa och Bo Jonsson Grip m.fl. är egentligen ohistoriska på så sätt att de aldrig kallats just så, men används ofta idag för att underlätta identifieringar, ibland med den noggranna men lite knöliga formen "Bo Jonsson (Grip)". Ibland ser man en "kung Vasa" omnämnd, det är helt fel. Referenser:
|
