|
Regnbågens färgerRött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett Hur många färger det finns i regnbågen? Tja - det är ju inte fråga om skarpt avgränsade fält utan gradvisa övergångar, och dessutom är gränserna mellan nyanser och färger såväl personligt som kulturellt betingade. Så frågan är liksom inte av den sort där det går att bli tvärsäker. Men icke desto mindre, i den vanliga listan så är det en färg som står ut från de andra. För hur ofta talar man egentligen om "indigo" som en egen färg? Varför inte kalla blått för blått och stryka indigo? När man spårar regnbågens sju färger tillbaka i tiden kommer man till Isaac Newton. Han var visserligen inte den förste som konstaterade att ett prisma skapar regnbågens färger, men det var han som kom på att vitt ljus faktiskt är en blandning av regnbågens färger, och att prismat helt enkelt delar upp ljuset i dess beståndsdelar. Det är med hans auktoritet som indelningen kommit att stå sig. Det epokgörande verk där han beskriver allt detta och mycket mer har den tidstypiska titeln Opticks: Or a Treatise of the Reflections, Refractions, Inflections & Colours of Light, och där återfinns nedanstående illustration av den s.k. färgkretsen. Spektrum går visserligen från rött till violett, men eftersom violett ju är en blandning av blått och rött så faller det sig naturligt att lägga in dem i en cirkel så att övergången från blått till rött över violett blir uppenbar.
Fysikern Pehr Sällström gör en kort men för detta ändamål fullt tillräcklig genomgång av Newtons rön i Goethes färglära. Sällströms bildtext säger det mesta: "Inplaceringen av de monokromatiska ljusen (dvs. spektralfärgerna) utefter cirkelns periferi baseras icke på experimentella mätningar, utan Newton lät den bestämmas av intervallen mellan tonerna i en C-dur skala, såsom antytts i figuren. (Hur han kunde tillåta sig något så befängt i en seriös publikation, kan man undra!)" Det kan man förvisso undra. Genom alla tider har folk, även upplysta genier som Newton, velat se samband även där inga samband finns, och då anpassat verkligheten till att stämma överens med kartan, något som förresten tillämpas än idag på sina håll. Olika kulturer har räknat med olika färger i regnbågen. På 1300-talet räknade den optiske pionjären Theodoric av Freiberg till fyra: rött, gult, grönt och blått. I Europa vid Newtons tid lär man allmänt ha räknat med fem: rött, gult, grönt, blått och violett. Newton lade till såväl indigo som orange enbart för att han ville få färgernas antal till just sju, så de kunde korrelera med en oktav (vilken som helst naturligtvis, inte bara C-dur). Senare lär han (åtminstone enligt Afanasjev) ha insett sitt misstag, men redan då var det för sent. Att idag tala om regnbågens fem eller sex färger (för jag tycker nog att orange är betydligt mindre långsökt än indigo) är kanske dömt att misslyckas, kanske inte. Sedan är det en helt annan sak att färgernas initialer råkar vara lätta att lära sig: VIBGGOR eller ROGGBIV på svenska, eller ROY G BIV på engelska. Utan indigo-I:et, för att inte tala om orange-O:et, blir det inte särskilt smidigt, och visst kan man se det som en fullgod anledning till att fortsätta räkna med det sju gamla färgerna, men det var inte av den anledningen Newton konstruerade listan.
Relaterat: En regnbåge har rött ytterst. Felritade regnbågar är inte särskilt ovanliga. (OK, en sekundär regnbåge har rött innerst, men det är ju en annan sak.)
Ett fel till påpekades av matsw: när man betraktar en regnbåge så har man alltid solen i ryggen. Den kan omöjligt befinna sig "inuti" regnbågen. Referenser:
Tack till Ragnar Hult som hittade Newtons egen bild av färghjulet
|
