|
Glas i snusDet intressantaste med denna myt tycker jag är att den skall ha spridits av tandhygienister som informerade om tandhälsa i skolorna (själv måste jag ha missat just de lektionerna, eller så har jag glömt det hela lika fullständigt som en del annat, vad det nu var). Idén skulle, enligt uppgift, ha varit att glaspartiklarna skulle göra rispor i slemhinnorna så att nikotinet togs upp bättre, och därmed snabbare leda till beroende. Även om myten uppstått tidigare så finns det inte mycket som får en faktoid att frodas så som att bli tagen på allvar av auktoriteter - ja, det skulle i så fall vara att bli tagen på allvar av vanligt folk. Brisilsnusaren röker icke, och rökaren snusar icke brisil. Hvarje annat retmedel är i jemförelse med detta snus svagt och utan verkan, och dock gifves det ganska många menniskor, som, för att göra det ännu skarpare, tillsätta pottaska till snuset; ja, de allra värsta snusarne åtnöja sig icke ens dermed, utan uppblanda det ytterligare med finstött glas. Detta torde väl ingen gerna vilja tro efter blotta berättelsen, derföre må den fasta försäkran tillfogas, att vi mena verkligt stött glas. Uppfinningarnas bok (1873-75) "Brisil" var i södra Tyskland det folkliga namnet på en sorts starkt brasilianskt snus. Huruvida någon mer än lovligt stollig snusare verkligen hade i finkrossat glas är en öppen fråga, men särskilt sannolikt verkar det inte, vilket författarnas "fasta försäkran" snarare verkar göra mer troligt. Det hjälper naturligtvis till att det mycket riktigt finns små glittriga korn i snus som med lite fantasi och gärna lite paranoia därtill skulle kunna vara glaskorn. Motbevis av bästa sort kommer från Bengt Sändh, vars egenhändigt framställda snus visade sig innehålla dylika "sandkorn", som han ju själv kunde gå i god för inte var glas. Här får en part i målet yttra sig: Snus innehåller inte glas och har heller aldrig gjort det. Myten om glas i snus är gammal och hur den uppstått är höljt i dunkel. Förr kunde det hända att saltkristaller utkristalliserade sig i snuset, vilket möjligen missuppfattades som glas. Swedish Match (Här skrev jag förut om huruvida tillsatt kaliumkarbonat eller natriumkarbonat skulle ha bildat vattenglas, och att "glaset" på så vis faktiskt skulle vara en sorts glas. Eftersom ämnet ifråga inte är ett karbonat utan ett silikat så verkar teorin svagare än jag först fick intryck av.) Referenser:
|
