|
RyttarstatyerOm hästen har
Tre hovplaceringar och tre "dödssätt" ger nio kombinationer, varav tre uppfyller regelverket. Skulle man slumpa fram ryttarstatyer så vore det alltså rimligt att förvänta sig att en tredjedel av dem stämmer; om påståendet har fog för sig så bör andelen vara påtagligt större. Carl Felding har gått igenom samtliga ryttarstatyer i Norden enligt vissa kriterier, efter att ha sorterat bort några till* så har vi kvar exakt 27 - fler är de faktiskt inte, men så är det också rejäla monument, värdiga konungar o.dyl. (Jag har hittills hittat en som verkar ha glömts bort: Folke Filbyter, Linköping 1927.)
Här blir siffran 8 av 27, eller ganska precis 1:3 - så slumpmässigt att det nästan är osannolikt. Det är ett modernare och kanske fredligare sällskap än man kanske tänker sig, det är bara fyra som dött i strid eller relaterat, och bara två av statyerna är från tiden före 1850 (årtalen är med ifall någon vill leta efter kronologiska mönster - jag har inte hittat något). Hovpositionerna är ganska jämnt fördelade, men av de 8 fall där teorin stämmer är hela 7 fred/4 HPM. Den tämligen okrigiske Christian IX är representerad hela fem gånger om, och med samtliga hovplaceringar dessutom. Den äldsta statyn är särskilt intressant eftersom den avbildade Christian V faktiskt var närvarande vid tillfället; eftersom den hästen har två hovar på marken så verkar det sannolikt att regeln var totalt okänd i Danmark vid den tiden, då det ju annars kunde tolkats som ett järtecken, om inte värre. En häst som har två hovar i marken - det är lätt att tänka sig en dramatiskt stegrande häst á la Napoleon eller Alexander, passande för en sann hjälte. Men den scenen är bra mycket lättare att måla än att gjuta, den ende i det här gänget med en sådan såväl konstnärligt som gjuttekniskt krävande häst är Absalon, Lunds ärkebiskop och Köpenhamns grundare; jag har inte hittat någon närmare beskrivning av hans död, men eftersom han blev över 70 år så utgår jag ifrån att han höll sig hemma vid tillfället. Övriga "två-hovingar" är betydligt lugnare, i färd med att skritta eller kanske med en lyft framhov. (Fast om Kopparmärra är representativ så är det inte alltid så enkelt som man kan tro att avgöra om en hov är i marken eller inte, för även om vänster bakhov är lyft en smula så ligger marken ändå an mot den, som om en klistrig matta lyfts upp. Anledningen är säkert den framställningsmässiga enl. ovan.) Jag har även gått igenom ett dussintal ryttarstatyer i övriga Europa, valda på måfå, och där upprepas förhållandet 1:3. En staty förtjänar att framhållas, nämligen den av kejsar Marcus Aurelius från omkring år 175 e.Kr. Det är inte bara den enda bevarade antika ryttarstatyn i metall, utan även förebild för en mängd senare statyer. Bara en sån detalj som att mången ryttarstaty saknar stigbyglar - inte på grund av gjuttekniska orsaker eller så, utan bara därför att de saknas på förebilden, vilket i sin tur beror på att de inte var uppfunna på den tiden. Marcus Aurelius dog av sjukdom; hästen har tre hovar på marken. Tyvärr nämner Felding ingenting om hovar-på-marken-påståendet, men efter att ha gått igenom samlingen ovan så kan man åtminstone konstatera att det vad Skandinavien beträffar är osant.
* Feldings urvalsprincip är att endast ta med statyer som föreställer namngivna,
verkliga personer till häst, som är utförda i "stabilt material", befinner sig
utomhus och är offentligt tillgängliga, samt är utförda i naturlig eller övernaturlig
storlek; kriterier som fungerar utmärkt för detta ändamål.
Han har icke desto mindre inkluderat den abstrakte "Smålands ryttare", här bortplockad;
jag har inte heller tagit med två diktare samt två där hästen och sockeln bildar en enhet
och hovarnas placering därför inte kan bedömas. Harald Hårfagre är kanske ett gränsfall.
Vad beträffar USA så går Mikkelson på Snopes.com igenom drygt 30 ryttarstatyer i Washington D.C. och konstaterar att 10 följer "regeln" - vilket åter igen är just det antal man kunde förvänta sig om dödsorsaker och hovplaceringar varit slumpmässigt valda, dvs. 1 av 3. Vissa menar att påståendet skall gälla, och kanske stamma från, det staty-täta Gettysburg. Mikkelson nämner ett undantag: Longstreet (3 HPM, dog i fred långt efter kriget). Vidare har Cecil Adams (pseud.) granskat en bok med 6 ryttarstatyer från orten (samtliga?), och funnit att regeln inte stämmer för Sedgwick (4 HPM, föll i strid fast i ett annat slag); han nämner även att en lite petigare variant av regeln, där död-i-strid skall markeras just av bakhovarna, inte stämmer för Reynolds (2 HPM - en fram- och en bakhov, död i strid). (Mikkelson drar även paralleller till ett påstående rörande statyer på medeltida riddargravar, där korsade armar eller ben skulle indikera att det var en korsriddare det var fråga om. Jag känner inte till att denna faktoid skulle finnas i Sverige - någon som hört talas om saken?) Referenser:
Tack till Per-Allan Olsson som tipsade om Feldings bok
|
