Hexmasters Faktoider: Rikard III

Den klassiska bilden av Rikard III är kanske inte särskilt utbredd i Sverige, men i Storbritannien har den åtminstone haft en nära nog fullkomlig utbredning - alla kände till den. Den som sett Rowan Atkinson som Svarte Ormen, Black Adder, i dess första upplaga vet vad det gäller, för den karaktären bygger till mycket stor del på denna bild.

Rikard III stupade i slaget vid Bosworth mot Henrik Tudor, som blev ny kung under namnet Henrik VII. Att vara den siste i sin dynasti (Plantagenet) har sina sidor när den nya dynastin skall markera vem det är som bestämmer, och det blir särskilt påtagligt när en av skribenterna råkar vara den kanske störste författaren någonsin - annars hade knappast den uppenbart överdrivna karikatyren överlevt till våra dagar:

Jag, krympling född och av en falsk natur
På allt behag och bildskön växt bedragen,
Lytt, ofullgången, vräkt i förtid ut
I andedräktens värld knappt hälften färdig,
Så lam och så eländig i min åtbörd,
Att hundar skälla där jag linkar fram -

Av Tudortidens författare, främst Thomas More och Shakespeare, skildras R. starkt kritiskt, men senare historiker har reviderat bilden till R:s förmån. Den främsta anklagelsen mot R., att han skall ha låtit mörda Edvard V och dennes bror i Towern, går inte att bevisa.

Illustrationen till NE:s artikel har en bildtext som är lika lång och informativ som artikeln i sig, här har jag bara kortat den en aning:

Målningen är en kopia som grundar sig på ett bevarat original från ca 1520, där man tydligt kan se hur högerskuldran i efterhand gjorts högre för att ge sken av puckelryggighet. Denna missbildning, som inte återfinns på samtida avbildningar av R. och sålunda är påhittad under Tudor-dynastins tid, sågs vid denna tid som ett yttre tecken på ondska. Den här reproducerade målningen spelar en viktig roll i Josephine Teys klassiska detektivroman 'The Daughter of Time' (1951; 'En gammal skandal'), som inledde en lång rad romaner där R. har omvärderats till hjälte.

Det här är den enda bok jag känner till där handlingen utgörs av avlivandet av en faktoid. Nu när jag redan avslöjat poängen kan jag lika gärna ta med följande bit från slutet, när huvudpersonerna kommer på att deras otroliga upptäckt i själva verket är vältrampad mark:

Carradine satte sig på stolen och tittade på fönstret.

"Blir ni inte trött på de där förbannade sparvarna?" frågade han retligt.

"Vad är det med er? Har ni upptäckt att det trots allt gick ett allmänt rykte om pojkarna före Rikards död?"

"Åh, det är mycket värre än så."

"Jaså? Någonting på tryck? Ett brev?"

"Nej, det är inte alls något sådant. Det är någonting mycket värre. Någonting alldeles - alldeles grundläggande. Jag vet inte hur jag ska tala om det för er." Han blängde på de tjattrande sparvarna. "Sabla fåglar. Den där boken blir aldrig skriven nu, mr Grant."

"Varför inte det, Brent?"

"Därför att det inte är någon nyhet för någon människa. Alla har känt till de här sakerna från början."

"Känt till? Vad då?"

"Det där om att Rikard inte alls dödade pojkarna, och allt det andra."

"Är det känt?! Sedan när?"

"Åh, sedan hundratals år."

"Skärp er, gamle kompis. Det är ju inte mer än fyrahundra år sedan det hände."

"Jag vet. Men det gör ingen skillnad. Folk har vetat om att Rikard inte gjorde det i hundratals - "

"Sluta upp med jämmern och tala förnuftigt. När började den - den här rehabiliteringen?"

"Började? Vid första möjliga tillfälle."

"När var det?"

"Så fort Tudorerna var borta och man vågade prata."

"Under Stuart-tiden, menar ni?"

"Ja, det gör jag väl - jo. En man vid namn Buck skrev en upprättelse på sextonhundratalet. Och Horace Walpole på sjuttonhundratalet. Och någon som hette Markham på adertonhundratalet."

"På nittonhundratalet då?"

"Ingen som jag känner till."

"Vad är det för fel på att göra det själv, då?"

Referenser:
Nationalencyklopedin: Rikard III
William Shakespeare, Richard III (Hagbergs översättning)
Josephine Tey, En gammal skandal (En bok för alla 1989)