|
Polska kavalleriet angriper tyskt pansar
The Polish Pomorska Cavalry Brigade, in ignorance of the nature of our tanks, had charged them with swords and lances and had suffered tremendous losses. Heinz Guderian, pansargeneral Their horse cavalry, of which they had twelve brigades, charged valiantly against the swarming tanks and armoured cars, but could not harm them with their swords and lances. Winston Churchill När Tyskland angrep Polen i september 1939 var utgången given. Man förstår verkligen hur hopplöst det var när man får höra hur de tappra och stolta ulanerna (beridna lansiärer) red sina fina hästar i sporrsträck, med sablar och sänkta lansar, mot Hitlers stridsvagnar... Men kan det vara sant? Är det sant?
Märkligt nog har denna myt - för det är just vad det är - kommit att användas på två helt olika sätt. Idag verkar poängen främst vara hur tappra de stackars polackerna var; i Polen har den dessutom använts som en sorts ursäkt för att det gick som det gick. Men när den först användes så var det av tyskarna för att visa vilket efterblivet folk man hade att göra med. Här måste man faktiskt ge tyskarna rätt: Om händelsen inträffat så hade den verkligen tytt på en såväl osannolik som oförlåtlig okunskap om modern krigföring. (I den polska filmen ovan kan man faktiskt se en ulan som hugger med sabeln mot ett kanonrör. Där finns även en stridsvagn som kör över en häst à la Pimpf.) Men så var det naturligtvis inte ställt. Givetvis kände polackerna till stridsvagnar och pansar. Och visst använde man hästar, som dragdjur (vilket förresten även tyskarna gjorde, i betydligt större utsträckning än många tänker sig idag, men sällan återgivet i krigsfilmer) och i kavalleri – men man stred som regel avsuttna, och med lämpliga vapen.
Den faktiska händelse som gått till mythistorien, och som t.ex. Guderian syftade på, inträffade på krigets första dag, den 1 september 1939. Platsen var den s.k. polska korridoren, det territorium som skiljde fristaten Danzig/Gdansk och tyska Ostpreussen från resten av Tyskland. När tyskarna invaderade västerifrån bedrev den polska Pomorska-brigaden "stridande reträtt", d.v.s. drog sig bakåt samtidigt som man försökte störa fienden så gott man kunde. I en skogsdunge två km öster om byn Krojanty nära Chojnice kom ca 250 ryttare från 1. och 2. skvadronen ur 18. ulanregementet att gruppera sig. Ca kl 19 gav överste Kazimierz Mastalerz order om anfall mot tyskt infanteri på ett öppet fält intill. Nu utfördes krigets första kavallerichock. Några tyskar svarade med eld, men de flesta av dem var fullt upptagna med att försöka hinna undan - en naturlig och hälsosam reaktion i den situationen. Men så passerade ulanerna en kurva, och fann sig plötsligt stå öga mot öga med tyska stridsvagnar och pansarbilar. Dessa öppnade eld. 25 polacker stupade, däribland överste Mastalerz, och 50 sårades. Händelsen i sig utmärker sig egentligen enbart för det ovanliga angreppssättet. I övrigt var den bara en drabbning bland myriader andra under ett fälttåg där 200 000 polska och över 40 000 tyska soldater dog eller sårades. Om den inte hade missuppfattats, med eller utan flit, så hade den säkert varit helt bortglömd idag.
Ibland förklaras polackernas beteende med att de skulle ha trott att tyskarnas stridsvagnar var repliker i trä och papper. Sådana har verkligen använts ända från början för att lura fienden, i övningssyfte m.m. Men eftersom lansar-mot-pansar-attacker veterligen aldrig utfördes med flit, så finns det ingen användning för förklaringen. Myter som att det polska flygvapnet slogs ut den första dagen, det polska kavalleriets anfall och den tyska Blitzkriegsmaskinen var bekväma även för polackerna efter kriget. Istället för att titta på sin egen insats gav man näring åt bilden av att ha förlorat mot den oövervinneliga tyska krigsmakten. Forsberg & Szulc Det finns som synes ett antal mer eller mindre relaterade myter och halvsanningar som jag kan få anledning att återkomma till. Kanske i synnerhet bilden av tyskarnas Blitzkrieg; det var aldrig en uttalad doktrin, och även om den varit det (t.ex. pansar + Stuka i intimt samarbete, eller hur man nu tänker sig konceptet) så var det ändå inte så man gick tillväga i exempelvis Polen; där den tyska krigsmakten förresten inte var fullt så överlägsen som det ofta framställs; och så vidare.
Vid Krojanty idag: Till minne av det 18. ulanregementets heroiska anfall. Trots att det inte alls var tänkt så. Warszawa 1656De polska krigarna av 1939 var alltså väl underrättade om de senaste seklernas utveckling. Hur var det med deras förfäder? Åttio meter. Så lång var sträckan när de polska husarerna red ut ur medeltiden och in i en ny epok. Peter Englund Denna aristokratiska krigsmakt utgjordes av individer, tappra och stolta och med vackert utstyrda hästar, men utan samträning. Beväpningen utgjordes av pilbågar, spjut och kroksablar, som de säkert var duktiga i att föra. Men vad hjälpte det när disciplinerade svenskar och brandenburgare gav eld med kartescher (hagelpatroner i kanon-format) och effektiva hjullåspistoler? Jag tror inte att debaclet från tredagarsslaget 1656 haft någon inverkan på myten om det polska kavalleriet som den beskrivs ovan. Men nog är det en märklig parallell. * Der Pimpf, ung. "grabben", var ett Nationalsozialistische Jungenblätter, "nationalsocialistiskt ungdomsblad" eller medlemstidning för Deutsches Jungvolk, som i princip var Hitler-Jugends junioravdelning för pojkar på 10-14 år. Referenser:
Tack till samtliga på Skalman som redde ut frågan
|
