|
PirayorVärldens farligaste fisk Pirayor är inte en art utan fem släkten tillhörande underfamiljen Serrasalmidae (enligt en källa; den exakta klassificeringen är tydligen omdiskuterad). De har vassa tänder och starka käkar, men de flesta är växtätare. Att de köttätande arterna skulle utgöra någon sorts levande köttkvarnar som förvandlar folk och fä till skelett på nolltid är en grov överdrift, nästan i klass med 30-meters-anakondor. En ofta nämnd källa är ex-president Roosevelt (inte Franklin D. utan Theodore, han med teddybjörnarna, för att nämna en annan faktoid). Efter politiken reste han till bl.a. Sydamerika (1913-14), där han tillbringade mycket tid i regnskogen. Förevisningen med frenetiska pirayor sägs ha varit arrangerad för turister, men jag hittar inga antydningar om sådant i boken. (Det rörde sig åtminstone inte om ett statsbesök, som en del tydligen fått för sig.) They are the most ferocious fish in the world. Even the most formidable fish, the sharks or the barracudas, usually attack things smaller than themselves. But the piranhas habitually attack things much larger than themselves. They will snap a finger off a hand incautiously trailed in the water; they mutilate swimmers--in every river town in Paraguay there are men who have been thus mutilated; they will rend and devour alive any wounded man or beast; for blood in the water excites them to madness. They will tear wounded wild fowl to pieces; and bite off the tails of big fish as they grow exhausted when fighting after being hooked. Miller, before I reached Asuncion, had been badly bitten by one. Those that we caught sometimes bit through the hooks, or the double strands of copper wire that served as leaders, and got away. Theodore Roosevelt (1914) Millers skada går inte att tvivla på, men det hade - som vi skall se - inget med fiskens generella aggressivitet att göra. Att de skulle kunna bita av stålkrokar hör naturligtvis till sagan, liksom han som de hittade som ett renätet skelett - med kläderna orörda! Och trots en mängd färgstarka beskrivningar i samma stil så konstaterar författaren icke desto mindre att "ordinarily it appears that an unwounded man is attacked only by accident". Denna motsägande uppgift verkar heller inte ha lämnat några märkbara spår i det allmänna medvetandet. Men även om det alltså var Roosevelt som gjorde myten riktigt känd, så är den äldre än så. En möjlig äldsta källa är Gabriel Scares de Sousas Notícia do Brasil från 1587, tills jag fått tag på den så får följande pre-teddianska belägg duga: Icke mindre farlig än den förenämda rockan är den breda, knapt spanlånga [efter ty. Spann, fotsula] piranjan (Pygocentrus Richardii), en samslägting till den mera bekanta karibfisken i vattnen på Venezuelas ljanoer [llano, om landets slätter]. Denna fisk förekommer alltid i sällskap om hundratal, och så snart vattnet blodfärgats af det första bettet, störta sig alla öfver sitt offer för att hacka köttet bokstafligen bit för bit från dess kropp; mer än en dristig simmare i dessa vatten har på det sättet förolyckats. Klein och Thomé (1882) The piranha (Myletes macropomus Cuv.) is of the size of a carp, and its jaws armed with the sharpest teeth. Exceedingly voracious and greedy after flesh, and always assembled in large bodies, it is dangerous even to the largest animals, which are often seen, pursued by a shoal of the piranha, to rise for a moment bellowing on the surface of the water, and immediately after, each fish giving only one bite, are victims of a thousand enemies. Spix & Martius citeras (1827) Om man vill få sig ett skådespel så kan man ta ett rejält stim pirayor (av en köttätande art, nota bene) i en fördämning eller ett akvarium eller någon annan avgränsning, och låta bli att mata dem en längre tid. Lägger man sedan i något ätbart så kommer de att kasta sig över bytet, som vilka utsvultna rovdjur som helst. Sådant händer i naturfilmer, på såväl TV som YouTube, men mer sällan i naturen. En ny (2007) upptäckt var att pirayornas simmande i stim är rent defensivt beteende, inte aggressivt. Upptäckten basunerades, givetvis, ut med att pirayorna är "less deadly than feared" - vilket är eller inte är en nyhet, beroende på vem man frågar. In fact, the little fish are so fearful of human contact that while Magurran and Queiroz were studying wild-caught fish in a tank, they had to erect screens to stop the fish hyperventilating (flapping their gill flaps more rapidly, indicating stress) every time the researchers came too close. Om forskarlaget i Cosmos-artikeln Som så ofta är människan en betydligt större fara för pirayan än omvänt; de lär vara riktigt läckra och ätes allmänt. Vid uppfiskandet är försiktighet anbefalld, för de har, som sagt, vassa tänder och starka käkar. Det är långt fler som skadats av pirayor på det sättet än under simturer. ... The only times he has heard of people being bitten by piranhas was after the piranha had been caught and was flopping around on the bottom of the fishing boat near shoeless fishermen. Wells återger uttalande från lokal guide Naturhistoriska riksmuseet nämner, på tal om de aggressiva pirayorna, en lokal sedvänja: Pirayor äter mest fisk, så människor attackeras sällan. Vissa indianstammar har dock använt fiskarna i begravningsceremonier. De döda har sänkts ner i floden där pirayorna har rensat skeletten från kött. Kvarlevorna har sedan begravts. Beskrivningen går som synes inte in på tidsaspekten; den som är inne i myten tänker sig nog en "jordfästning" som är över på några minuter eller så, vilket alltså inte alls behöver vara fallet. Det vore hur som helst intressant att veta vad som ligger bakom påståendet. Referenser:
|
