|
Napoleons hand
Napoleons berömda pose har uppenbarligen fått folk att fundera och fantisera. En mängd gissningar har lanserats, på såväl större som förhoppningsvis mindre allvar: kanske han frös om handen, eller om den darrade (Parkinson?) eller var missbildad eller skadad? Kanske han kliade på något utslag eller höll sig för magen på grund av smärta från magsår eller magcancer, eller dolde sin kalaskula, höll i en talisman, vred upp klockan eller klämde på en påse luktsalt? Kanske konstnärerna inte ville eller kunde måla händer? Eller så ansågs det fult att ha händerna i fickorna, om man alls hade några ... Min favorit är att det skulle vara ett frimurar-tecken. Men ingen av dessa förklaringar stämmer. Studerar man gamla statyer och porträtt så kan man se en hel rad poser och gester: det pekas med fingrar och händer, hålls hattar och skriftrullar, klivs fram med handen på svärdet osv. Dessa är sällan avsedda som ögonblicksbilder, utan har djupare symboliska innebörder – ett enkelt exempel är Karl XII:s pekande österut. Andra kan vara mindre uppenbara, minsta fingervinkel kan vara betydelsebärande. Idag tänker få på sådant, men det har skrivits och funderats åtskilligt i ämnet genom åren.
Den förste som hänvisar till något som liknar "Napoleon-gesten" var Aeschines i antikens Grekland. Han menade att det var god stil för talare att hålla en hand innanför togan, till skillnad från råbarkade handviftare som den samtide Demosthenes. På en bevarad staty ser han närmast ut att ha armen i en mitella. Det kan mycket väl ha varit hans rekommendation som långt senare vann spridning även bland icke-talare. Det var närmare bestämt i den franska överklassen i slutet av 1600-talet som handen innanför västen blev en utbredd gest. Därefter överfördes den till England, bland annat av François Nivelon som i sitt nya land gav ut etikettsböckerna Rudiments of Genteel Behaviour (1737) och Book of Genteel Behaviour (1738). Där beskrivs otaliga ting, stort som smått, som man i de yppersta kretsarna behövde hålla reda på för att inte framstå som en vilde. Bland myriader nickningar, bugningar och gester finns just detta, att hålla handen innanför västen, rocken eller vad som nu passade. Det skulle ge ett intryck av "manlighet med en anstrykning av ödmjukhet", minsann. Författaren tipsar även om att inte hålla handen för högt eller lågt, då det kunde ge intryck av att den var förlamad. En konsekvens av, eller rentav anledning till, att sådana guider gavs ut var att nyrika oädlingar som inte fått med sig överklassens många ritualer med modersmjölken nu kunde ta efter de fina manéren. Gesten etablerades inom porträttmåleriet i framför allt, men inte enbart, England. Porträttet av den unge Townshend från ca 1695 är ett av de tidigaste där den förekommer.
In the full compass of its eighteenth-century usage, the hand-in-waistcoat portrait allowed for a number of formal variables: from a half to a full-length format, either seated or standing, the setting either landscape or interior, the figure oriented toward the left or right, and with either the left or the right hand masked. Commonly, the right hand is inserted, although many examples show the left inserted instead. However, when the figure is depicted holding a hat, the image complies with prevailing social etiquette, which dictated that the hat be in the right hand. When the hat is shown placed under the left arm, either the right or the left hand might be inserted. Arline Meyer har koll på detaljerna
Det som i Frankrike varit en faktisk gest i det sociala livet, blev i 1700-talets England en pose som främst återfanns på tavlor. (Notera även den enarmade lord Nelson, vars tomma högerärm nålades fast intill medaljerna.) Och där fanns den kvar även sedan den blivit omodern i Frankrike.
På Napoleons tid var alltså handen innanför västen en något gammaldags gest som var mer förknippad med England än med Frankrike. En version av ovanstående artikel har publicerats i tidningen Folkvett 4/2010, utgiven av föreningen Vetenskap och Folkbildning Referenser:
|
