Martin Luther, glädjedödaren

Av någon anledning framställs Martin Luther mycket ofta som en knastertorr glädjedödare. Det beskrivningen passar måhända in på Henric Schartau och Lars Levi Læstadius med anhängare, för att inte tala om den mycket viktige reformatorn Jean Calvin, men inte på Luther - snarare motsatsen, vilket det finns en mängd citat som visar.

Sammanfattningsvis måste man konstatera att eftervärlden har varit djupt orättvis mot Luther, och då inte minst vi här i Sverige. Den dystert stränga, livsfientliga och intoleranta bilden av honom, som främst härrör från Olaus Petri, är inte bara fördomsfull utan historiskt felaktig.

Ur Martin Krauklis bok

Hur trist kan man egentligen vara om man själv är munk och gifter sig med en förrymd nunna - efter att ha smugglat ut henne ur klostret i en silltunna?

Ur förlagets recension av Martin Krauklis bok

Visst lägger t.ex. Luther mycket vikt vid begreppet plikt - vi har alla många sorters plikter, som samhällsmedborgare, yrkesmänniskor, barn till våra föräldrar, föräldrar till våra barn osv. Han är ingen pajas, men heller inte någon fiende till allt som är trevligt.

Vad beträffar Luthers syn på överheten och lydnad av densamma, så räcker det väl med att påpeka att han själv bröt med påven och katolska kyrkan.

I sammanhanget kan det vara värt att påpeka, att nedanstående citat är falskt:

- Inte alls, såvitt man vet; Holm hänför det till sent 1700-tal. "Sagt Doktor Martin Luther" är en vanlig "källhänvisning" som kan sättas efter vilket uttryck som helst som inte känns helt malplacerat i Luthers mun; det är inte avsett att tas på allvar.

Referenser:
Martin Krauklis, Martin Luther: liv och verk (Larson 1999), sid 47 (insatt om än något idealiserande)
Pelle Holm, Bevingade ord: Kvinnor, vin och sång