|
Svarta änkanEfter parningen äter honan upp hanen Flertalet spindlar lever ensamma och betraktar andra, även av den egna arten, som fiender eller byten. Eftersom honorna ofta är större eller mycket större än hanarna så är följaktligen umgänge av alla de sorter verkligen riskabelt för de senare. Men honans kannibalistiska läggning har icke desto mindre överdrivits. En god sammanfattning finns i Nationalencyklopedins artikel om spindlar: Hanen utsätter sig för viss fara i samband med parningen, men det är ingalunda vanligt att honan äter upp hanen efteråt. Utöver den kända svarta änkan, Latrodectus mactans, finns det flera andra arter i släktet Latrodectus. Hos en art i USA, Nordlig svart änka, är honan faktiskt mindre än hanen. Det finns dock en art på södra halvklotet där beteendet är regel även i naturen, nämligen den australiensiska Latrodectus hasselti (det är den som nämns på sidan hos Burke Museum, detaljer finns i Andrades artikel). Så det här rör sig snarare om en överdrift än en ren myt. Flera källor påpekar att beteendet observerats hos spindlar i fångenskap, där hanen ju ofta har betydligt sämre möjligheter att komma undan än utomhus. Det finns däremot en insekt där beteendet är väldokumenterat även i fält, hos flera arter, och på ett helt otroligt sätt dessutom; är det möjligen så att det är deras beteende som överförts till spindlar i allmänhet och svarta änkan i synnerhet? Hos vissa arter äter honan upp hanens huvud före parningen (som trots detta genomförs utan problem), hos andra blir han helt uppäten efteråt, men oftast slipper han undan. Nationalencyklopedin: bönsyrsor En annan halv-myt är svarta änkans dödlighet - giftet är visserligen starkt, men eftersom dosen är så liten så löper en frisk, vuxen person ingen större risk att dö. Referenser:
|
