Lasse-Maja

Tog från de rika och gav åt de fattiga

Påståendet kommer, av allt att döma, från Lars Molins (ej att förväxla med vare sig regissören m.m. eller hockeyspelaren) självbiografiska Lasse-Majas besynnerliga äventyr* (där "besynnerliga" idag skulle bli "fantastiska" eller "otroliga"). Denna gjorde oerhörd lycka på sin tid, och torde vara en av landets största boksuccéer någonsin. Det är fortfarande en utmärkt bok, säkert bra mycket läsbarare än det mesta som gavs ut 1833; men underhållningsvärdet är nog högre än källvärdet, åtminstone när det gäller detaljer av denna sort. För när även de hederligaste medborgare tenderar att svaja i sanningsenlighet när det blir dags för memoarer, så är det en öppen fråga hur man skall bedöma de nedtecknade bravaderna av någon som gjorde karriär på brott & bedrägerier.

Devisen återfinns bland de goda råd som delgavs honom under en ofrivillig vistelse i Örebro:

Bland andra, som satt i arresten, var även en, som de kallade Silver-Jan, och vilken i Sverige hade utmärkt sig som mästare i flera sorters tjuvnader; han gav mig flera allvarsamma förmaningar, bland andra den att aldrig stjäla från de fattiga utom i högsta nödfall - "utan göra som jag: jag har tagit från de rika och givit åt de fattiga; - tag aldrig något med våld utan bruka endast list; - överlasta dig aldrig med starka drycker, ty då blir du snart fast och får aldrig någon respekt."

Han gav mig ännu flera härliga förmaningar, till exempel att skaffa mig falska nycklar, m.m. Vi blev de intimaste vänner och hans roande samtal gjorde, att jag ofta glömde de ledsamma omständigheter, som förestod mig.

3 kap.

Men även om man utgår ifrån att varenda bokstav är sann så inser man att den åtminstone inte har ett dugg med social utjämning att göra.

Vad tagandet beträffar så är de praktiska fördelarna med att stjäla från rika uppenbara, i synnerhet då skillnaden mellan fattig och rik var betydligt större i början av 1800-talet (man kan även gå in på betydelsen hos ordet "bonde"; det betecknade länge någon som brukade sin egen mark, till skillnad från torpare, backstusittare m.fl., och syftade alltså då på någorlunda välbärgade personer). Vidare är de praktiska nackdelarna med att stjäla från fattiga, i Lasse-Majas fall de han delade vardagen med, avsevärda - som brottsling lever man farligt som det är, om man dessutom plockar på sig från de som inte har mycket mer än så försämrar man kraftigt sina chanser att överleva till nästa ordinarie gripande.

Vad givandet beträffar så delar Lasse-Maja i sin bok mycket riktigt ut större och mindre slantar åt höger och vänster. Men eftersom han ändå inte kunde sätta in pengarna på banken så var det inte så konstigt om de brände i fickan. Frikostigheten är sällan utan egenintresse, desto oftare som lön för erhållna eller framtida tjänster, om så bara att få dem att inte röja mamsellens hemlighet (vilket inte alltid fungerade). Att muta besuttna hade han inte råd med.

Nu ställdes färden åt min hembygd, varest vänner och bekanta påhälsades; blev likväl denna gång just ej synnerligen respekterad, ty jag hade nu ingenting att traktera dem med, ansåg mig även icke säker där, utan måste åter bege mig ut och försöka min lycka.

6 kap.

Huruvida verklighetens Robin Hood (om han nu funnits) hade ädlare motiv än så här känner jag inte till, om sådan kunskap alls går att uppbringa; man kan tänka sig att "Nottinghams Lasse-Maja" delade med sig av sina byten på precis lika självbevarande grunder som någonsin Molin, i vilket fall epitetet "Sveriges Robin Hood" är helt korrekt, om än inte på det sätt som man tänker sig.

Även Jesse James har felaktigt utnämnts till en modern Robin Hood. Liksom den faktoidomsusade landsvägsrövaren Dick Turpin, som vore väl värd en egen artikel. Den förskönande historien verkar vara särskilt förtjust i skurkar, och "ta från de rika, ge till de fattiga" är en av de vanligaste klichéerna man tar till.

Vad Silver-Jan beträffar har denne mästertjuv, som får summa tre meningar i boken, fått betydligt mer utrymme i åtminstone en filmatisering om Lasse-Maja, den från 1941 med Sture Lagerwall i titelrollen. Med bok eller verklighet har denna även i övrigt inte mycket att skaffa.

Att Lasse-Maja skulle ha varit transvestit på allvar är knappast sant det heller, men det är en annan fråga.

* Dess oavkortade titel var för lång för att ta med ovan, men för pampig för att utelämnas:
Den byxlöse Äfwentyraren eller den Riksbekante Lasse-Majas besynnerliga öden och lefnadshändelser, under dess willande bana från hans barnaår till år 1813, då han i följd af begångna förbrytelser blifwit enligt Kongl. Swea Hofrätts utslag dömd och forslad till Marstrands fästning Carlsten, på lifstids fångenskap. Af honom sjelf berättad.
  - för att ta en variant.

Referenser:
Lars Molin: Lasse-Majas besynnerliga äventyr (Kvällsstundens förlag 1970 m.fl. utgåvor)
Wikipedia: Lasse-Maja (film)