Kinesiska

Kinesisk skrift utgörs av ideogram som är en mer "direkt" kommunikationsform än det ljudbaserade alfabetet
Kineserna har samma tecken för "kris" och "möjlighet"

Kinesiska ideogram

Det här visade sig vara en oväntat hård nöt. Källor som borde vara insatta i ämnet lämnar olika vittnesmål; framstående västerländska lingvister påstår att det inte är sant, kineser påstår att det är sant, och andra kineser påstår att det är inte är sant.

Om kinesisk skrift utgörs av ideogram, vad är då ett ideogram?

I ett alfabet motsvarar varje ett tecken i princip ett ljud, även om det i praktiken alltid är mer komplicerat än så. Sådana skriftsystem har som regel inte mer än 30-40 tecken. Eftersom det bygger på ljud kallas ett alfabet för ett fonetiskt skriftsystem.

En annan sorts fonetiskt skriftsystem är stavelseskriften, där varje tecken motsvarar en konsonant + en vokal. Några sådana är japanskans katakana och hiragana, linear B och devanagari (sanskrit). Sådana "alfabet" har som regel över hundra tecken.

Principen för ideogram är att varje tecken motsvarar ett begrepp. Några ideografiska system är vägmärken, kartsymboler, matematiska och kemiska tecken. Poängen är naturligtvis att långa budskap kan meddelas med ett fåtal krumelurer, som dessutom är språkoberoende så till den grad att deras betydelser med lite övning går liksom direkt in i huvudet, utan att behöva tolkas om till ord - en kombination av två-tre vägmärken kan, fullt expanderad, bli en riktigt lång harang, som det skulle ta en god stund att läsa och ännu längre att begripa, men vars betydelse det ändå är fullt möjligt att ta till sig på ett ögonblick. Likaså kan man köra bil även i länder vars språk man inte kan ett dugg av, matematiker och kemister kan följa resonemang utan att behöva bekymra sig över olika system i olika länder, m.fl. exempel.

I kinesiskan motsvarar varje tecken en stavelse. Tecknen är fler än stavelserna, men betydelserna är ännu fler; många tecken/stavelser har en rad olika betydelser, och många betydelser fås genom att kombinera tecken - mer om detta senare.
Det finns varierande uppgifter om antalet tecken, en siffra är 50.000, att jämföras med de 3-4.000 som lär räcka för vardagsbruk. De högsta noteringarna kommer från gamla tider, då det verkar ha varit något av en sport att ställa samman stora ordböcker. Som jämförelse lär det finnas en halv miljon engelska ord, men eftersom den allra största delen utgörs av facktermer så kan inte ens den mest beläste mer än en bråkdel.

Borde det då inte vara möjligt att skriva allt med ideogram? Kan vi inte ersätta våra ljud-beroende alfabet och språk-beroende skriftsystem med internationella symboler? Det skulle naturligtvis bli ganska många tecken, men å andra sidan skulle de kunna användas över hela världen. Detta är en dröm som kan spåras till åtminstone 1600-talet och Lebnitz, som inspirerades av kinesiskan som, trodde han, fungerade på just det sättet.

Saken är den, att ideografiska system kan fungera förträffligt i avgränsade statiska sammanhang - trafik, väderprognoser, elektroniska kopplingsscheman och liknande. Men naturliga språk är allt annat än avgränsade och statiska, de är oändligt mångsidiga och förändras praktiskt taget kontinuerligt. Det har gjorts teckensystem som duger för att uttrycka enkla meningar, men alla försök till generella ideografiska skriftsystem har misslyckats med att 1) vara språkoberoende samtidigt som de 2) bevarar de naturliga språkens nyanser - och med "nyanser" menas inte något poetiskt finlir utan grundläggande egenskaper i språket som vi använder nästan varje gång vi säger eller skriver något överhuvudtaget.

Nu kommer ett litet sidospår: de egyptiska hieroglyferna och mayaindianernas skrift, som även de kallas hieroglyfer. Det finns beskrivningar av de egyptiska hieroglyferna som visar att åtminstone en del av antikens lärda greker trodde att de var ideografiska, och på något dunkelt vis kommunicerade med tankar och inte med ord, en missuppfattning som levde kvar ända tills Champollion m.fl. tydligt visade att det är lite mer komplicerat än så. Inom maya-forskningen var den dominerande åsikten så sent som på 1970-talet att deras skriftsystem var ideografiskt, något som bevisligen fördröjde tolkningen av dem.

Båda dessa skriftspråk kombinerar fonetiska och ideografiska tekniker; samma tecken kan stå för ett ensamt ljud, en stavelse eller ett helt begrepp, beroende på sammanhanget. Vill man förtydliga hur ett tecken eller sekvens av tecken skall tolkas kan man lägga till s.k. determinatorer; det egyptiska ordet wen har flera betydelser, men lägger man till tecknet för en dörr är det klart att det skall tolkas öppna, medan ett par ben innebär att betydelsen är brådska. Man kan också lägga till tecken som förtydligar uttalet av ett ord, något som kallas fonetisk komplettering. Ett tecken tolkas alltså ibland utifrån sitt ljudvärde, ibland utifrån sin betydelse.

Ur Robinson: Fem sätt att skriva "jaguar" med maya-hieroglyfer,
med det ideografiska BALAM och/eller de fonetiska ba, la och m(a).

Nu är det så, att exakt samma metoder används i kinesiskan. I vissa teckenkombinationer är det de ingående tecknens betydelser som är det viktiga, som när sol + måne = klar, lysande. I andra sammanhang är det ljudvärdena som räknas; tecknet för elefant används även för ordet bild, eftersom båda orden uttalas likadant, xiàng. Vidare finns det kombinationer där det ena tecknet anger uttal och det andra betydelse:

Kvinna

Häst, utt.

Mor, utt.

(Observera att kinesiskan använder s.k. toner i uttalet, som är betydelsebärande; má och mà och och är alltså helt olika ord.) Tecknet för häst används här för att indikera ordets ungefärliga uttal, dess betydelse är oväsentlig i sammanhanget. Följande idé-resonemang är alltså falskt (det är det asterisken indikerar):

*

Kvinna

Häst = sto?

Mor

Anledningen till att jag tar upp de egyptiska och mayanska hieroglyferna är att de kombinerar olika tekniker på samma sätt som kinesiskan för att få fram sitt budskap, men när det gäller det levande språket så är detta av någon anledning kontroversiellt. Det förefaller som om man vill att kinesiskan skall vara ett fundamentalt annorlunda skriftspråk än allt annat som mänskligheten frambringat.

Hur tilltalande denna ideografiska uppfattning än må vara (inte minst för överansträngda mödrar) har den ingen saklig grund, utan är ett bra exempel på alla de missuppfattningar om kinesiska skrivtecken som florerar. Det är helt enkelt felaktigt att de kinesiska skrivtecknen skulle vara "ideografiska" i denna mening.

Andrew Robinson, Skrivkonsten

(Ironiskt nog så var mayaspråket en gåta så länge man hade för sig att symbolerna var just ideografiska; det var först när man såg den fonetiska dimensionen som man började komma någon vart.)

Kris och möjlighet

Patrick Hassel Zein redogör för hur det ligger till:

"Kris" skrivs på kinesiska med tecknen [wei] + [ji], som betyder "fara/farlighet" respektive "maskin/möjlighet/chans/risk". Man kan tolka "möjlighet" och "chans" som positiva ord, men de kan lika gärna vara negativa. Personligen tolkar jag det kinesiska ordet för "kris" som "farlig risk", medan vissa tolkar det som "farligt, med en möjlighet till positiv utveckling". Ursprunget bakom detta ord kan emellertid vara något helt annat. För övrigt skall man ALDRIG tillämpa tolkning av enstaka teckens alla möjliga och egendomliga betydelser i helhetens betydelse - det vore mer eller mindre som att tolka stavelserna i det svenska ordet "bordslampa" som "bord-slampa" snarare än "bords-lampa". Med andra ord: "kris" betyder "kris"!

[wei]

[ji]

Det där ursprunget som kan "vara något helt annat" gissar jag har att göra med tecknens mångtydighet enl. ovan, alltså att ett tecken kan användas på grund av sin betydelse eller uttal eller något annat.

Referenser:
Patrick Hassel Zein, FAQ om kinesiska tecken
The Straight Dope: Is the Chinese word [...]