Hajar måste simma

Om en haj slutar simma dör den

Detta är en halvsanning i dubbel bemärkelse: dels gäller den för några hajar men långtifrån alla, dels gäller den även för några fiskar som inte är hajar.

Nästan alla benfiskar – "vanliga" fiskar, enkelt uttryckt – och de flesta hajar har gälmuskulatur. Denna kan pumpa fram friskt vatten över gälarna och ge fisken syre även när den simmar långsamt eller står stilla. De behöver alltså inte simma för att andas. (I akvarier med hajar kan man ofta se dem ligga och vila sig.)

Hos en del arter kan gälmusklerna tas i bruk vid behov. När fisken simmar fortare kan den låta vattnet strömma fritt genom gälarna. Poängen är att vattenmotståndet blir något lägre. Denna metod används av många hajar och en del benfiskar, t.ex. makrillen.

Hos några arter har gälarna förlorat denna funktion. De är därför "obligat ramventilerande" som det kallas: för att de fiskarna ska få syre måste de simma eller ligga i strömt vatten. Det gäller till exempel sillhajen, makohajen, rävhajen, vithajen och valhajen, liksom för flera tonfiskarter.

Fiskar delas upp i broskfiskar (hajar och rockor) och benfiskar (resten). Hajar är alltså lika mycket fiskar som lax, torsk och kolja, men av ett annat slag.

Referenser:
Gene S. Helfman et al, The diversity of fishes: biology, evolution, and ecology (Wiley-Blackwell 2009), sid 59
Knut Schmidt-Nielsen, Animal physiology: adaption and environment (Cambridge UP 1997), sid 23-24
W. S. Hoar & D. J. Randall, Fish physiology vol. VII: Locomotion (Academic Press 1978), sid 447

Tack till Dag Stålhandske som tipsade om den här faktoiden