Hexmasters Faktoider: Berömda dyslektiker

Det är lätt att hitta drivor av dyslektiska berömdheter på nätet. Nedanstående förteckning är resultatet av cirka tio minuters googlande, och då har jag bara tagit med de som jag själv känner till.

Albert Einstein, Leonardo Da Vinci, Winston Churchill, Walt Disney, Steve Jobs, Thomas Edison, Alexander Graham Bell, Michael Faraday, Isaac Newton, James Clerk Maxwell, Charles Darwin, Richard Branson, Henry Ford, Ted Turner, John Chambers (Cisco), William Hewlett (HP), George Washington, Thomas Jefferson, John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, George Burns, Werner von Braun, John von Neumann, Harrison Ford, Danny Glover, Whoopi Goldberg, Jay Leno, Quentin Tarantino, Robin Williams, Marilyn Monroe, Ansel Adams, George Patton, John Lennon, Cher, Kurt Cobain, Agatha Christie, Muhammed Ali, profeten Muhammed (!?!), Bruce Jenner, Magic Johnson, Nolan Ryan, Charles Schwab, Nelson Rockefeller, F.W. Woolworth, William Butler Yeats, Ludwig van Beethoven, H. C. Andersen, Steven Spielberg, bröderna Wright, Stonewall Jackson, Fred Astaire, Harry Belafonte, Lewis Carroll, Ada Lovelace, Picasso, Vincent van Gogh, Robert Rauschenberg, Auguste Rodin, Michelangelo, Mark Twain, Ernest Hemingway, Gustave Flaubert, Charles Dickens, Ingvar Kamprad [eller? osäker!], Tore Wretman, Selma Lagerlöf...

Problemet med denna lista är inte att där finns så många odiskutabelt intelligenta eller överintelligenta personer, problemet är att där finns så många som inte är dyslektiker. Vem räknas som dyslektiker - räcker det s.a.s. att hamna på listan för att hamna på listan, eller krävs det någon sorts bevisning? Vem har gjort bedömingarna? Och hur ställer man diagnosen på någon som dog för flera hundra år sedan?

Albert Einstein

Albert började tala relativt sent, enligt honom själv konsulterade hans föräldrar en läkare: "Hur gammal jag då var, kan jag inte säga, säkert inte under tre." Det är naturligtvis en lättnad för alla oroliga föräldrar, och för all del oroliga barn - Valentin berättar om hur släktingarna berättade för barnen om farbror Albert som lärde sig tala så sent - men extremt sent är det inte, och något tecken på dyslexi är det absolut inte.
Ett rykte gör f.ö. gällande att han ännu vid nio års ålder inte talade rent, vilket är lika osant som att han inte lärde sig läsa förrän han var nio, vilket i sin tur är lika osant som att han inte kunde knyta skorna när han var nio.

Han uppvisade dock flera egenheter - sen språkutveckling, ointresse av jämnårigas lekar, raseriutbrott. En psykoanalytiker Erik H. Erikson, som försökte att bilda sig en uppfattning om fallet, kom fram till att åtminstone de språkliga egenheterna kan "betraktas som symptomatiska för en defekt i utvecklingen", och att likartade fall i nutiden absolut förtjänade försiktig uppmärksamhet eller rentav åtgärder.
Men för det första är det knappast möjligt att ställa en bättre diagnos så här i efterhand, och för det andra så hade Erikson inget att säga om det hela sedan Albert väl tillägnat sig språket; hans problem enl. ovanstående var förbi när han kom upp i skolåldern, vilket indikeras av att han fick börja i folkskolans andra klass. Han vantrivdes förvisso i skolan, gjorde livet surt för lärarna med mera, och även högre upp i åren var han tidvis en slarver - nej, någon mönsterelev var Albert inte, men det hindrade honom inte från att göra väl ifrån sig när han ville.

Igår fick Albert sina betyg, han blev åter primus [ bäst i klassen ], han fick lysande vitsord.

Ett nog så gott avdagatagande av Einsteins misslyckade skolgång gjordes av Dr. H. Wieleitner, rektor för det realgymnasium som efterträdde Luitpold-gymnasiet, där Albert efter folkskolan tillbringade åren 88-94. Rektorn (som säkert var mindre bekymrad för Nobelpristagarens rykte än sin skolas) gick igenom arkiven och fann där att Albert Einstein:

... i latin alltid hade lägst en tvåa, och i sjätte klass rentav en etta, högsta betyg. I grekiska hade han i slutbetygen alltid en tvåa. [...] Inte heller i de 'hemliga vitsorden' klagas någonstans över dåliga anlag i språk.

Skolarkiven förstördes i bombningarna under andra världskriget, varför insändaren i Münchner Neueste Nachrichten på Alberts 50-årsdag den 14 mars 1929 är det enda beviset som finns om hans gymnasietid.

Emellertid finns betyg från hans nästa skola, kantonskolan i schweiziska Aargau, bevarade. Här följer ett urval av de mest representativa och/eller för hans fortsatta karriär viktigaste ämnena:

	1895/96		1896/97
	III.	IV.	I.
Tyska	gut 2-3	2-3	4
Historia	1 1-2	2	5
Aritmetik och algebra	1	1	6
Geometri	1	1	6
Fysik	1-2	1-2	6-5
Kemi	1 Bem[erkung]	2 3	5
Musik Violin	1	1-2	5-6

(Man fick ett betyg i mitten av varje termin och ett i slutet. Betyget "1-2" torde ligga mellan 1 och 2. Där två betyg anges är det övre för flit, det nedre för uppnådda resultat, "Flit och framsteg" som det hette i Sverige. Vad vitsorden beträffar så gissar jag att gut, "bra", nog motsvarar "med beröm" och Bemerkung, "anmärkning", "med utmärkt beröm".)

Som Wieleitner redan nämnt så är 1 högsta betyg. Är detta då en utmärkt skolgång som går i kras? Nej, för skolåret 96/97 så vände man betygsskalan för att anpassa den efter den slutliga "mognadsexamen" (Maturitätsprüfung), så att man fick en betygsskala istället för två. Därefter var 6 högsta betyg och 1 lägsta. Alberts betyg, även de jag inte tagit med, uppvisar alls ingen katastrofal nedgång utan är tvärtom påfallande jämna. Så föds en myt!

Är betygen ett bevis för att Albert Einstein inte hade dyslexi? Nej - även dyslektiker kan ha goda betyg i språk, nu som då (vilket flera påpekat för mig). Men poängen är att hans dåliga betyg har varit det enda belägget för dyslexin. Den som känner till något annat belägg är välkommen att höra av sig.

Enligt en svensk hemsida så behövde Einstein hjälp av en matematiker för att få fason på sina formler. Det är delvis korrekt, men i sammanhanget vilseledande. Albert själv nämner att han valde bort ingående studier i högre matematik eftersom han trodde att han som fysiker skulle kunna klara sig med en ungefärlig uppfattning om det hela, vilket han omsider insåg var ett misstag. Barndomsvännen och matematikern Marcel Grossman hjälpte honom med en del av matematiken i bl.a. den allmänna relativitetsteorin, men det är alltså avancerad matematik det gäller, sådan som man sannerligen inte behöver vara dyslektiker för att ha besvär med.

En (1) indikation har jag hittat - på answers.google.com står att University of North Carolina en gång i tiden ("för 20 år sedan") påvisade att Einstein hade strephosymboli, något som innebär att man låter bokstäver plats byta i ord på dte hrä sättet. Med tanke på bevisningen ovan så låter det suspekt, men det går ju inte att uttala sig om en studie som man varken har läst eller läst om.

Referenser:
Albrecht Fölsing, Albert Einstein
David Bodanis, E = mc²
Antonia Valentin, Albert Einstein: geniet och människan
Abraham Pais, Subtle is the Lord, the Science and Life of Albert Einstein
The Collected Papers of Albert Einstein (Princeton University Press) med betygen i vol. 1

Leonardo Da Vinci

Jag har tagit fasta på de tre konkreta tecken som man ibland hänvisat till: Leonardo skrev spegelvänt, han stavade besynnerligt, och sist men inte minst så beskrev han sig själv som "bokstavslös".
Enligt uppgift förmedlad av Bramly uppskattar man att Leonardo skrev omkring 13.000 sidor text under sin levnad, av vilka omkring 7.000 är bevarade. Det borde alltså finnas gott om möjligheter att analysera ev. dyslexi, eller frånvaron av densamma.

Att Leonardo var vänsterhänt är väl dokumenterat, och det är värt att notera att detta som regel inte sågs med blida ögon på den här tiden, även om det inte verkar ha utgjort något problem för honom.
Även om det finns många vänsterhänta dyslektiker som skriver spegelvänt, så finns det också andra som uppvisar beteendet; hos barn som håller på att lära sig skriva är det rentav normalt, även hos högerhänta.
Men Leonardo kunde skriva såväl från vänster till höger som från höger till vänster, det senare var bara lite lättare för honom. Det var ingenting han lärt sig, inte heller något han var tvingad till. Att spegel-skriften skulle ha varit en sorts enkelt chiffer är bara fånigt, givetvis kan envar som kan läsa överhuvudtaget se att skrift som är spegelvänd är spegelvänd, och därefter lista ut hur den skall "knäckas". Om en man av Leonardos kaliber ville dölja något skulle han naturligtvis tillämpa något avsevärt mer svårknäckt.

Varför skriver vi som skriver som jag från vänster till höger? Därför att handen på det sättet rör sig över oskriven yta, så man slipper att kladda till det man just skrivit - så länge som man använder höger hand, alltså. Det finns alltså även en rationell anledning för en vänsterhänt att vända på skrivriktningen.

För det första lär Leonardo ha tillämpat en sorts stenografi av egen konstruktion. Jag har ännu inte hittat någon god beskrivning av hur denna fungerade eller ens något hyfsat exempel. Med tanke på hans intellektuella förmögenheter i övrigt så är det inte svårt att tänka sig att han hade idéer om hur man kan snabba upp skrivandet.

Vad beträffar stavfelen så kan man bara stava fel om man kan stava rätt. Dagens rättesnören i form av officiellt sanktionerade ordlistor fanns inte på da Vincis tid, och därmed inte den uppdelning i Rätt och Fel som är självklar idag.
Även långt senare - de exempel jag sett är från 1600-talets Sverige - var det helt i sin ordning att variera ordens stavning även i en och samma text, något som torde tilltala varje dyslektiker och säkert även en del andra. Noga räknat fanns ordlistor o.dyl. för undervisningsspråk som latin och grekiska, medan folkspråk fick klara sig bäst de ville ännu en tid, men det är ett ämne för sig.

Un uomo di lettere, "en bokstavsman", vad är det? Är det någon som kan läsa? Nej, det är precis samma sak som spanskans hombre de letras, franskans homme de lettres och engelskans man of letters, alltså någon som är boklärd, bildad, en författare eller akademiker eller liknande. Leonardo sade inte att han inte kunde läsa, han bara sade att han "saknade vitterhet" som Bramly formulerar det. Det är just det argument som man även i våra dagar försvarar sig med när man konfronteras med experter: "Jag är ingen expert, men..."

Sin första utbildning fick Leonardo i Andrea del Verrocchios verkstad, där man utöver tavelmålning sysslade med allehanda praktiska ting men just inte med böcker. Inte heller fick han lärt sig latin, som ju var en självklarhet hos envar med de allra blygsammaste anspråk på lärdom; vid fyrtio års ålder lärde han sig språket på egen hand, med grammatiker, ordlistor och litteratur. Han tog också igen det där med bildningen, det finns bevarade listor på över 170 böcker han läst, och han hade tidvis fler böcker i sin ägo än många av tidens från barnsben skolade lärde.

Eftersom han aldrig fick någon "akademisk" skolutbildning så fick han så att säga aldrig chansen att göra bort sig i skolbänken, något som onekligen hade underlättat bevisföringen, om man nu inte tycker att det som redovisats här räcker.

En not om efternamnet: Det betyder ju "från Vinci", där Leonardo också föddes. Enligt vanligt förekommande uppgifter skall det också tolkas som en ursprungsbeteckning snarare än ett släktnamn. Så är, enligt Vezzosi, dock inte fallet: Det var verkligen släktnamnet, och Leonardo hade hetat Da Vinci (med stort D) oavsett var han råkat bli född.

(Det finns långt mer sensationella och långsökta påståenden om Leonardo, bl.a. skulle det faktum att han påbörjade betydligt fler projekt än han avslutade enligt somliga vara ett tecken på ADHD av något slag, en sjuka som bl.a. den som skriver dessa rader i så fall skulle vara svårt hemfallen åt. Nej, avgjort märkligare hade det då varit om han avslutat fler projekt än han påbörjat...)

Winston Churchill

Winston Churchill hade inte dyslexi eller några andra inlärningsproblem. I sin självbiografi förstorar han sina låga betyg från Harrow, utan tvivel för att övertyga läsaren, och kanske även sig själv, om hur mycket han fått kämpa; men han överdrev. I själva verket var han riktigt bra på ämnen som han tyckte om och han vann flera priser i skolan. Den pålitligaste källan i sammanhanget är Jim Gollands Not William - Just Winston (Harrow: 1988).

Det enda tecknet på att Winston skulle haft dyslexi är alltså hans dåliga betyg. Med tanke på hans fortsatta karriär, bl.a. som flitig författare, hade det varit ytterst märkligt om inte dyslexin skulle märkts på något annat sätt - nej, här har vi helt klart en icke-dyslektiker.

Walt Disney

Den enda källan jag tror mig behöva här är en biografi av Marc Eliot; originaltiteln Walt Disney: Hollywood's Dark Prince anger nivån på denna sensationslystna och bitvis snaskiga bok. Hade Eliot så mycket som antytt att Disney hade problem med att läsa och/eller skriva så hade jag, med tanke på boken i övrigt, ställt mig tvivlande innan jag dubbelkollat uppgifterna, men det den skriver är istället särskilt trovärdigt just eftersom den för en gångs skull inte tillskriver Walt Disney en mindre smickrande egenskap:

Kanske var det av hämndmotiv som det från Hyperionateljén härstammade ett rykte som spreds i Hollywood, om att Walt inte ens kunde skriva sitt eget namn, och att Walts berömda namnteckning och filmbolagets logotyp var ytterligare ett av Iwerks många verk han inte fick någon ära av.

Bakgrunden var att Disneys filmer på den tiden aldrig framhävde de enskilda insatserna, det var alltid "Walt Disney presents". Tecknaren Ub Iwerks arbetade till och från för Walt (i början även som kompanjon) och var hans avgjort skickligaste medarbetare, men inte heller hans många insatser uppmärksammades. Bl.a. lär han, även enligt mer trovärdiga källor än Eliot, ha haft stor del i utformningen av Musse Pigg och, som sagt, Walts berömda "signatur"; Ub gav den lite mer stil och schwung, varefter Walt lärde in sig den modifierade versionen. Detta rykte motbevisas inte av de autografer och signaturer Walt producerat, snarare undrar man om han ens försökte att anpassa sig.

Man kan förstå om en och annan som fått Disneys autograf har tvivlat på dess äkthet...

För att summera: Walt var inte så god tecknare som många har för sig, men skriva och läsa hade han inga som helst problem med.

Steve Jobs

Jag har inte forskat särskilt mycket i det här fallet; med tanke på Steve Jobs ställning som grundare av Apple och Gud för myriader Mac-frälsta så förväntar jag mig att varje antydan till dyslexi skulle vart väl dokumenterad på nätet. En enkel googling visar med önskvärd tydlighet motsatsen.

Syftet med att lista kändisar med dyslexi är givetvis att gjuta mod i dyslektiker, barn som tror att de har det och deras föräldrar, och för den delen även att visa icke-dyslektiker att dyslexi inte på något sätt är oförenligt med hög intelligens och framgång i livet, vilket är nog så sant. Men ett gott syfte kan aldrig ursäkta slarvig bevisföring; tvärtom ger förfarandet ett intryck av att det krävs lite fuskande med fakta för att få fram en rejäl samling dyslektiska berömdheter, vilket inte bara är fullkomligt osant utan dessutom motverkar syftet.