DopetJag döper dig till... Dopet har inget med namngivande att göra.
Psalmboken (1937) Dopet är en invigningsceremoni, som alltså innebär att man blir upptagen som medlem i kyrkan. I den tidiga kristendomen tillämpades vuxendop, vilket ju bl.a. baptisterna fortsatt med. Missförståndet beror nog på att dopet är det första tillfället då barnets namn uttalas offentligt. Naturligtvis nämns barnets namn vid dopet, men prästen säger inte: "Jag döper Dig till Karl", utan "Karl, jag döper Dig i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn." Att man i dopet nämner barnets namn, som hon eller han redan har, är därför att namnet är mitt "jag", min identitet som människa. Så visst är namnet något mycket viktigt, även om det inte är i dopet som man får det. Svenska kyrkan i Gislaved Eller så är dopet det första tillfället då barnets namn uttalas överhuvudtaget - förr gjorde man en magisk koppling mellan en persons namn och makt över densamme, och var det frågan om ett odöpt barn, som ju var oskyddat mot de onda makterna, blev namnet särskilt känsligt. I allmänt språkbruk har man sedan åtminstone några hundra år satt likhetstecken mellan "dop" och "namngivning", men så tenderar ju också ord att vara långt mer föränderliga än kyrkoordningar. Episoder som den följande förekommer lite varstans. De bör inte tas på allvar, ens när de återges av folk som borde veta bättre. Prosten Hyltenius misshörde gudmodern och döpte gossen till Peter, ehuru föräldrarna bestämt att han skulle heta Pehr. De fogade sig emellertid utan vidare i det lilla missödet ... Sigfrid Wieselgren Sigfrid var son till Peter Wieselgren, nykterhetskämpen och domprosten m.m. Referenser:
|