Djurungar och människolukt

Djurungar som luktar människa överges av sina föräldrar

Visst är många djur ytterst försiktiga när det gäller människor, av goda skäl. Men föräldrainstinkten är starkare än så.

Om du hittar ett djur vid till exempel en vägkant kan du flytta det. Föräldrarna bryr sig inte om att ungen luktar människa. De tar hand om den ändå.

Naturvårdsverket

Tron att djurungar som rörts av människor inte accepteras av sina föräldrar är felaktig.

KFV (Katastrofhjälp - Fåglar och vilt)

Sen är det en annan sak, att många till synes övergivna djurungar - rådjurskid och kaniner är exemplen som brukar nämnas - inte alls är övergivna. Mamman är som regel alldeles i närheten, och det är inte alls någon god idé att plocka med sig ungen. Hur gullig den än är.

Vad beträffar fåglar så har dessa som regel inte mycket till luktsinne. Men även här tenderar folk att dels vara överbeskyddande, dels underskatta svårigheterna med att ta hand om ett vilt djur.

Generellt gäller dock att låta fågelungarna sitta där dom sitter eller att låta dem vara på den plats dit dom flyttar sig. Om dom hamnar på en mycket olämplig plats (väg, trottoar, kattens matskål, garageinfarten eller liknande) kan man flytta den ett par meter till en bättre och mer skyddande plats. Ta ungen med händerna - med eller utan handskar. Myten om att föräldrarna överger ungarna om de luktar människa är just en myt.

Kenneth Bengtssin, Sveriges Ornitologiska Förening

En lite klipskare motivering till att man inte skall röra ungarna är att dessa, som i sig saknar lukt, med människo-lukt på sig lättare kan upptäckas av rovdjur. Jag finner inte argumentet helt övertygande - rovdjur är väl också försiktiga med att ha med människor att göra, av goda skäl? - och experterna verkar inte helt överens (till skillnad från fallet med "mamman överger ungen"-påståendet), med det är så exempelvis denne resonerar:

Numerous studies and observations have documented predators following human tracks. I've watched coyotes and other predators cross a path that someone just walked and immediately turn and follow it. I don't know if the predators are curious or if they have learned humans can lead them to food, but if you've just checked out a fawn, you'll lead the predator right to it.

Ron Stewart, Utah Division of Wildlife Resources

Ännu en anledning är att vilda djur kan ha parasiter och smittsamma sjukdomar.

I en bok med den lovande titeln Hur man hjälper skadade djur nämns dessutom risken för att bli skadad (drastiskt klassiskt exempel: "Att försöka plocka bort en tagg ur en lejontass kommer förmodligen snarare att resultera i ett avbitet huvud än i evig trohet från ett tacksamt djur") samt, i "lyckade" fall, problemet med att djurungar präglas på sina vårdare, och "förlorar sin rädsla för människor - en livshotande åkomma för alla vilda djur" (sid 153). Däremot nämns faktiskt inte det välkända påståendet om människolukt alls.

Slutsatsen att man skall låta ungarna vara kan alltså motiveras på en rad olika sätt.

Referenser:
KFV Riks: Djurungar
Sveriges Ornitologiska Förening: Ornitologer svarar på frågor
Utah Division of Wildlife Resources: Feeding baby animals is best left to their mothers
Barbara Mikkelson: A Bird in the Hand, snopes.com
Ronda DeVold: A Guide To Assisting Wildlife Babies
Relaterat, dock inget om just människolukts-myten:
W. J. Jordan & John Hughes, Hur man hjälper skadade djur (Liber 1984)

Tack till Dag Stålhandske som tipsade om den här faktoiden
samt Tore Kullgren som påminde om parasiter & sjukdomar