|
Silverbibeln & DjävulsbibelnStöldgods från trettioåriga kriget SilverbibelnInför den tjeckiske presidenten Vaclav Havels besök i Sverige 1990 förväntade man sig en begäran om återlämnande av Silverbibeln och andra föremål. [...] Någon framställan från president Havel kom aldrig. Det kan ha berott på att Silverbibeln, "Codex argenteus", inte var tjeckisk. Ove Bring Codex argenteus (OBS inte argentus) utgörs av de fyra evangelierna på gotiska. Översättningen gjordes av biskop Wulfila på 300-talet, just den här boken framställdes dock på 500-talet, troligen i Ravenna för ostrogoternas kung Theoderiks räkning. Boken utgörs av tunna purpurfärgade pergament av mycket hög kvalitet, texten är skriven med guld- och framför allt silverbläck. Det är det senare som gett boken dess namn, inte de långt yngre silverpärmarna. Det som mer än något annat gör boken värdefull är dock det faktum att texten utgör den i särklass längsta bevarade på gotiska. Man vet att Silverbibeln fram till 1500-talet fanns i ett benediktinerkloster i Werden vid floden Ruhr, där den kanske funnits ända sen 700-talet. Kejsar Rudolf II förde den sedan - gissningsvis utan klostrets samtycke - till det kejserliga biblioteket i Prag, där den 1648 blev svenskarnas byte och sålunda hamnade i Stockholm. Vad som av någon anledning är mindre känt är vad som sedan hände med boken. Drottning Kristina (som var mycket generös med statliga medel) gav den till bibliotekarien Isaac Vossius som tog med den hem till Nederländerna. Där köptes den av Magnus Gabriel de la Gardie, som efter att ha försett den med silverpärmar skänkte den till Uppsala universitet, där den hamnade 1669. Silverbibeln har alltså varit ett krigsbyte, men har sedan 1648 skänkts, sålts och skänkts igen. Att den, som ibland hörs, borde lämnas tillbaka till Prag är huvudlöst, den hör ju inte mer hemma där än i Uppsala. Klostret i Werden finns inte längre, inte heller finns det någon gotisk nation som kan göra anspråk på den. Den enda orten som skulle kunna komma på fråga vore i så fall Ravenna, men där borde man väl redan ha fått betalt för arbetet. Och som Ingemar Unge formulerar det: "Vi återlämnar inte Skåne, så varför Silverbibeln?" DjävulsbibelnDjävulsbibeln kallas så efter en anslående illustration av hin håle. (Det är inte en satanistisk skrift.) Dess latinska namn Codex Gigas, "den stora boken", kommer av det enkla faktum att den verkligen är mycket väl tilltagen: 89 x 49 cm, vikt 75 kg. Den är också mycket innehållsrik, utöver en komplett bibeltext finns där krönikor av den judiske historiken Flavius Josephus, en medeltida encyclopedi, med mera. Särskilt intressant är Chronica Bohemorum, "böhmisk krönika", eftersom den ger boken en viss koppling till Tjeckien, som ju Böhmen idag utgör en del av. Enligt en ofta förekommande uppgift framställdes den i ett benediktinerkloster i Podlažice i Böhmen. Enligt Kungliga bibliotekets hemsida är detta mindre troligt, då klostret i Podlažice var "litet och obetydligt". (Sådana här praktverk var hela projekt som krävde såväl kompetens som pengar, i betydligt större mått än man kanske tänker sig.) Uppgiften härrör från det faktum, att det klostret är den första ägare vi känner till, vilket vi i sin tur vet eftersom man lämnade den i pant 1295, och samtidigt skrev upp detta i själva boken. Av dess följande historia summerar följande det som är av intresse i just denna artikel: År 1594 lät kejsar Rudolf II föra Codex Gigas till sitt slott i Prag där den förblev tills den rövades bort av den svenska armén under Trettioåriga kriget. Kungliga biblioteket Så om vi gottgör för 1648 års rov genom att återlämna Djävulsbibeln till Prag, borde alltså de i rättvisans namn gottgöra för 1594 års "lån" genom att återlämna den - ja, vart? Om begreppet "codex": Ordet användes länge om böcker som var inbundna, alltså till skillnad från bokrullar (som f.ö. heter volumen på latin, från vilket ordet volym kommer). Citerar NE: "I modernt språkbruk används codex framför allt om (äldre) handskrivna böcker eller textsamlingar, ofta med en preciserande bestämning, t.ex. Codex argenteus." Vad beträffar Vaclav Havels "krav" så korrigerade Kaj Nilsson (mp), som tidigare tyckte att Sverige borde lämna tillbaka böckerna, sig själv den 14 november 1990, när han konstaterar att presidenten faktiskt inte krävt att just dessa två böcker skulle returneras. Det enda Havel sagt, inför det tjeckiska parlamentet inför resan till bl.a. Sverige, var han tänkte be att åtminstone en liten del av de konstsamlingar som de svenska trupperna rövade bort under trettioåriga kriget återlämnades. Oavsett hur man ställer sig till juridiken kring forna krigsbyten så togs alltså böckerna aldrig upp vid åtminstone det tillfället. Det hindrar inte att uppfattningen att så skett valsat runt sedan dess, så var det också 2007 som professor Ove Bring skrev om icke-kravet. Så lätt skapas faktoider. Referenser:
|
