Romarna som mästerbyggare

Romarna var mästare på byggnadskonst, se bara på Colosseum etc.

Romarna uppförde många mästerliga byggnadsverk; akvedukter med osannolik precision som fortfarande står kvar efter 2000 år, Pantheon hade världens största fribärande kupol i 1300 år, med mera.

Man skämdes dock inte för att bygga hyreshus som rasade ihop när alla var hemma samtidigt:

... Vi bor i en stad som till stor del inte är byggd av annat än småbjälkar, och när fastighetsägaren har tätat sprickan i en gammal vägg, inbjuder han folk att sova i lugn under den ruin, som hänger över deras huvuden.

Juvenalis (ca 100 e.Kr.)

Orsaken till att hus i Rom rasar är framför allt att blocken, på grund av snålhet med kalken, läggs utan bindemedel.

Plinius d.ä. (23-79 e.Kr.)

I antikens Rom var bostadsbristen värre än t.o.m. i våra dagars Stockholm, varför folk flyttade in i - och betalade för - i princip vad som helst som hade väggar, golv och tak. På en marknad där ingen bekymrar sig för kvalitén så blir den naturligtvis därefter (även om jag har lite svårt att föreställa mig såpass dödsföraktande slarv som Plinius beskriver). Den populära bilden av romarens hem är aristokratens lyxiga domus ("hus"), men den är ungefär så långt från den ordinäre romarens insula ("hyreshus", ordagrant "ö" efter hyreshusens karaktär av "öar" i stadsbebyggelsen) som man kan komma.

Tyngda av denna oerhörda hyresbörda blev andrahandshyresgästerna tvungna att nästan överallt i sin tur hyra ut alla de rum i sin lägenhet, som de inte hade tvingande behov av själva.

Jérôme Carcopino

En annan missuppfattning om romersk byggnadskonst går ut på att de uteslutande använde sten, främst marmor. Den lär ha genererat en hel del jobb åt bohuslänska stenhuggare på 30-talet eftersom även Hitler & co. gått på den - outgrundliga äro faktoidernas vägnar - och följdaktligen ansåg sig behöva mängder av granit m.m. i sitt Germania (dvs. Berlin i Riket som det skulle te sig), men tvärtom så använde romarna sin nya och verkligt revolutionerande uppfinning betong i mycket större utsträckning än natursten, av naturliga skäl. Pantheon består i huvudsak av betong, Colosseum (ett namn från medeltiden, troligen inspirerat av en intilliggande kolossalstaty; när det begav sig kallades arenan Amfiteatrum Flavium, "den flaviska amfiteatern") av trä, tuff (sten) och travertin; det sistnämnda är en sorts kalksten som liknar marmor, och som ofta lades i tunna skikt utanpå det egentliga byggnadsmaterialet.

Referenser:
Jérôme Carcopino, Dagligt liv i antikens Rom (Prisma 1961) del 1, kap. 2
Plinius d.ä., Naturalis Historia (Paul Åströms förlag 1997) Liber XXXVI, LV 176
Populär Historia 7-8/2005, temanummer om antikens Rom