Hexmasters Faktoider: Allemansrätten

Att vistas ute i naturen är en viktig del av vårt kulturarv. Vi har av hävd rätt att färdas i skog och mark, utmed vattendrag, på insjöar, i skärgården och till fjälls - oavsett vem som äger marken. Från naturen får vi hämta havsfisk, bär, svamp och blommor - men även intryck och upplevelser.

Visst är det en god beskrivning av vår allemansrätt? Här är emellertid originalet:

En viktig del av kulturarven vår er å være ute i naturen. Vi har fra gammelt av hatt rett til å ferdes i skog og mark, etter elvene, på innsjøer, i skjærgården og til fjells - uavhengig av hvem som eier grunnen. Vi kan høste av naturen - ikke bare saltvannsfisk, bær, sopp og blomster, men også inntrykk og opplevelser.
Hovedprinsippene i allemansretten er lovfestet i friluftsloven av 1957.

Allemansrätten finns alltså även i Norge, där den dessutom återfunnits i lagtexten betydligt längre än i Sverige. Inskränkningarna vad gäller skyddade växter, odlingar, eldning osv. är i stort sett desamma. Visst går det att hitta skillnader om man lusläser bestämmelserna, men det är inte alltid de svenska är frikostigare.

Den norska allemansrätten skiljer sig från den svenska genom att dela på in- och utmark. Du har full rätt att fritt ta dig fram i "utmark" dvs på stranden, i skogen, på fjället och i andra områden som inte är brukade. Det är däremot inte tillåtet att ta sig fram i "inmark" utan tillåtelse från markägaren. Som inmark räknas odlad mark och ängar, ängslotter, skogsplanteringar och liknande områden där allmänheten kan vara till skada för ägaren eller brukaren av marken.

Allemansrätten är mest omfattande i de nordiska länderna. Här hos oss är det en viktig del av kulturen att få röra sig fritt i naturen och plocka bär och svamp. I de övriga EU-länderna är rätten mycket mer inskränkt och dess innehåll varierar. Begränsningarna beror i allmänhet på att invånarna bor så nära inpå varandra, att skogarna är så få och att markägartraditionen är annorlunda än hos oss.

Länderna kan i stora drag indelas i tre grupper beroende på vilken möjlighet markägaren har att begränsa andras rätt att hålla till i hans område. I de nordiska länderna (med undantag för Danmark) är det i princip tillåtet att röra sig på en annans marker. I somliga länder, såsom Nederländerna, Belgien och England, är det i lag förbjudet att ta sig fram på en annans mark. Bland annat i Spanien, Frankrike och Grekland är det markägaren som kan ge ett sådant förbud.

Sammanfattningen "Allemansrätten i ett nötskal" på ministeriets hemsida skulle i princip kunna användas i såväl Norge som Sverige.

Den urgamla allemansrätten

Den så kallade allemansrätten anses ibland vara urgammal, men under 1800-talet var rätten till marken och bären faktiskt förbehållen markägaren. Fattiga kunde likväl få hyra delar av lingonmarken men motkravet från markägaren var att förvärva en del av skörden.

Resenärer på väg genom de småländska skogarna fick ofta nöja sig med hasselnötter som färdkost. Där var det tillåtet att plocka ena handsken full med nötter, mer fick man inte ta. Sedvänjor av det här slaget har levt kvar genom århundraden, och har möjligen haft betydelse för delar av vår nuvarande allemansrätt. (...)

Begreppet allemansrätt etablerades inte förrän i början på 1940-talet.

Jag har inte läst honom själv, men i en utförlig recension på nätet beskrivs hur Gunnar Wiktorsson blev intresserad av begreppet sedan han misslyckades med att hitta det i en uppslagsbok från 1940-talet. Själva ordet verkar ha myntats år 1940 av hovrättsrådet Gunnar Carlesjö, som "med hjälp av djärva analogier från landskapslagarna" idkade lite juridisk historieförfalskning.

Citat ur landskapslagarna visar att den som beträdde annans mark ofta fick böta (brottet benämndes "smutsgata"). Både 1734 års lag och 1864 års strafflag stadgade bötes- och fängelsestraff för den som olovligen tog annans bär och växter. Förbudet hade liten praktisk betydelse eftersom bär och svamp plockades i mycket liten omfattning.

Begreppet "smutsgata" är jag inte säker på. Om det använts kan det inte ha varit ofta.

Att nötter regleras hårdare än bär och svamp är ett exempel på hur allemansrättens ålder skiner igenom, det beror på att nötter för inte så länge sedan var en långt viktigare naturresurs än bär, och att plocka svamp är en historiskt sett mycket sen företeelse som inte ansågs behöva någon reglering över huvud taget. (Jag får lite myt-vibbar av verkets handske med nötter, som f.ö. blir en "hatful" i den engelska översättningen, men den spelar ju heller ingen större roll i sammanhanget.)

Allemansrätten

Den svenska allemansrätten

Den urgamla allemansrätten