fler faktoider

fler faktoider

Troja

Schliemann upptäckte, till allmän förvåning, Troja

Alla vet vem som upptäckte Troja, men hur många vet att han hette Frank Calvert?

Historien om hur en häpen värld blev överbevisad om att Troja inte bara var en legend återfinns på otaliga ställen, bland annat Nationalencyklopedin. En god sammanfattning skrev Pelle Snickars i SvD den 13 maj 2004:

När den mecklenburgiske köpmannen Heinrich Schliemann 1870 satte spaden i den västturkiska kullen Hisarlık, var denne arkeologiska outsider helt övertygad om att han skulle gräva fram det mytiska Troja. Snart skymtade han också rester av murar och byggnader, han hittade halsband och vaser och Schliemann blev mer och mer förvissad om att han verkligen funnit kung Priamos stad. Under årtusenden hade fakta och fiktion sammanblandats, men Schliemann hade tagit Homeros på orden och därför funnit Troja.

Här återfinns en hel klase påståenden och antaganden, mer eller mindre tydligt formulerade, som visar sig vara mer eller mindre falska:

  • Troja antogs höra till sagans värld
  • Trojas placering var följdaktligen fullständigt okänd
  • Schliemann hittade Troja genom lusläsning av Homeros
  • Schliemann var ensam om sin uppfattning om var Troja låg
  • Vad Schliemann hittade var det Troja som Homeros diktade om

För att göra historien rättvisa får man i princip börja där det trojanska kriget slutar, nämligen med Aeneas.

Troja och Rom

Troja spelar en viktig roll i den grekiska historien, det känner alla till. Mindre känt är att staden var långt betydelsefullare i den romerska historien.

En gammal legend, som i sinom tid odödliggjordes av Vergilius (70 - 19 f.Kr.) i mästerverket Aeneiden, handlade om den trojanske prinsen Aeneas, vars mor förresten var självaste Venus. Han flydde från stadens förstörelse, for omkring på havet som en annan Odysseus en tid, tills han slutligen slog sig ner vid en flodstrand i mellersta Italien. Några sekler senare grundade hans ättlingar Rom, och återupprättade därmed på sätt och vis Troja. Staden Rom och hela imperiet sågs alltså som en sorts arvtagare till Troja, och mången nobel romare räknade sin härstamning därifrån. Det hindrade dem dock inte från att år 85 f.Kr. förstöra staden i grunden. Återstoden av staden blev dock föremål för vallfärder och förfäderskulter för flera fina familjer och kejsare. En av dessa var Julius Caesar, som lär ha övervägt att flytta huvudstaden närmare rikets befolkningsmässiga medelpunkt till antingen Alexandria eller just Troja (vilket med tanke på Konstantinopel var nära nog profetiskt, om det nu stämmer).

Omkring år 20 f.Kr. lät kejsar Augustus påbörja uppförandet av ett romerskt Troja, kallat Ilium eller Ilion, och i denna skepnad framlevde den en icke oäven existens ända till bysantisk tid. Innan Konstantin lät påbörja uppförandet av Konstantinopel lär han, likt Caesar, ha övervägt att göra just Ilion till sin nya huvudstad. Så blev nu inte fallet - istället konkurrerades den ut av sin väldiga och bättre placerade granne. Omkring år 500 drabbades den av en jordbävning, och när inte heller någon romersk förfäderskult höll platsen vid liv sjönk Troja in i glömskan.

Troja under medeltiden

Skrev jag att Troja sjönk in i glömskan? Knappast; även om den inte levde upp till sina fornstora dagar, och där finns några sekel som man tydligen inte har någon klar uppfattning om, så vet man att där bodde folk på 1200- och 1300-talen. En mängd gravar från den tiden har hittats, en anglosaxisk pilgrim besökte platsen 1103, och ett sekel senare passerade det fjärde korståget området:

So they sailed until they came to an harbour which is called Abydus [idag Çanakka], and which lay full an hundred leagues distant from Constantinople [avståndet är ca 250 km]. Now this harbour was in the place where once stood Troy the Great, at the entering in of the Strait of Saint George.

Robert de Clari (ca 1216)

Det viktigaste i detta sammanhang är att man under hela denna tid aldrig tappade bort kopplingen mellan sagans Troja och verklighetens (även om samme Robert på ett annat ställe mycket kort beskriver olika uppfattningar om verkligheten bakom legenden).

Beskrivning av det turkiska imperiet enl. Ortelius 1573
Utsnitt av Abraham Ortelius karta från 1573.

I slutet av 1400-talet trycktes så Iliaden för absolut första gången, och med den nya boktryckarkonstens hjälp uppnåddes mycket snart rekordupplagor. Ännu vid denna tid var Troja ingen hemlighet, i Florens finns bevarade kartor från 1500-talet där det placerats på någorlunda rätt ställe. Med resenärer följer givetvis reseberättelser, Linnér räknar till över 140 dylika som publicerats innan Schliemann kom till Hisarlık för första gången 1868; hälften före 1800, hälften från tiden 1800-1867. (Notera att man med turkisk stavning skriver andra i:et i "Hisarlık" utan prick.)

Troja i modern tid

Men hur ställde sig den moderna, kritiska vetenskapen till historierna om Troja? Att folk trodde på allehanda sagor på 1500-talet är ingen nyhet, men 1700-talets rationella vetenskapliga tänkande måste väl med automatik ha förpassat staden till sagans värld? Tvärtom - att världen var övertygad om att Troja bara var en myt är en efterkonstruktion.

I Encyclopædia Britannica kan man läsa om hur Troy beskrevs i en rad artiklar från 1783-1902. Året 1797 berättas om fransmannen Jean Baptiste Le Chevalier som sade sig ha funnit Troja vid den turkiska byn Pinarbasi (även Bunarbashi). Detta gav flera forskare anledning att ta sig till platsen ifråga och göra egna undersökningar, och deras invändningar och alternativa teorier återges i 1842 års upplaga, på fullaste allvar och utan minsta antydan till att den som trodde att Troja funnits på riktigt skulle vara lite vrickad.

Troja enl. Le Chevalier 1785
Utsnitt av en karta från 1785 där Le Chevalier markerat var
Troja nog ligger. Jämför med kartorna från 1573 resp. 2000!

Den bästa sammanfattningen av den akademiska synen på Troja hittade jag i 1860 års Britannica. Läs och begrunda:

[Troy] was the capital of a small kingdom which flourished about 3000 years ago, and the fame of whose real or legendary history has been spread over the civilized world by the poems of Homer. A city bearing the name existed here in the times of Alexander the Great and the Roman emperors, the site of which is now as well ascertained as that of Athens or Rome. But doubts were raised by Demetrius of Skepsis, a learned native of the country, as to its identity with the poet's Ilium; and these doubts, which continue to the present day, have produced much controversy, and given birth to sundry theories, or explanations of the topography, intended to ascertain the position of the different objects and localities mentioned in the poems of Homer. An outline of these theories is all that can be offered here. To give the rationale of them, a volume would be necessary....

Även Nordisk familjebok från slutet av 1800-talet - det förefaller som om artikeln skrivits när Schliemann hållit på några år - beskriver Trojas realitet som någonting allmänt accepterat:

Länge tog man tämligen allmänt för gifvet, att Troja legat på samma plats (nu Hissarlik), som intogs af det nya, under historisk tid anlagda Ilion (se d. o.), ehuru redan hos en och annan bland de forntida författarna träffats protester mot denna uppfattning.

Det fanns onekligen många som ansåg att Troja var en fiktion, enligt Heuck Allen "the average philologist", men de var inte den absoluta majoritet som senare påståtts; många respektabla forskare diskuterade som sagt stadens exakta position, och vilken relation det som fanns där hade till sagornas Troja; sistnämnda diskussion pågår än. Artikeln i Britannica skrevs f.ö. av skotten Charles Maclaren, som 1820 hävdade att Troja låg inuti den stora kullen Hisarlık, inte långt från Pinarbasi.

Troja grävs ut

Frank Calvert trodde också på Hisarlık. Han köpte på 1850-talet den östra delen av kullen för att kunna gräva ifred, och 1865 gjorde han fynd som verkade bekräfta teorin, men för att fortsätta grävningarna behövde han pengar som han inte hade. Påstötningar hos British Museum gav ingen respons. (En skandal som hans bror varit inblandad i innebar att familjen fick sina tillgångar frysta, Heuck Allen antar att det faktum att namnet Calvert besudlats spelade in i museets beslut.)

Då kom Schliemann lämpligt nog in i bilden - en arkeologisk dilettant med gott om pengar, som gick att övertyga om att Priamos Troja nog dolde sig inuti den stora kullen. Schliemann for tillbaka till civilisationen och Paris 1868, läste in sig på Troja och Mykene, skrev en bok och korresponderade flitigt med Calvert om arkeologiska frågor. 1870 for han tillbaka till Hisarlık och började en utgrävning i den västra delen av kullen; Calvert hade ordnat tillståndet för detta och lånade dessutom ut en del personal. Från och med denna tidpunkt är historien i princip den välkända.

Troja Troja
Året är 2000. Troja finns åter på kartorna.

En detalj om Frank Calvert: Han beskrivs ibland som en amerikan, ibland som en engelsman. Han föddes 1828 i en engelsk familj vid Dardanellerna. Flera medlemmar i familjen var konsuler eller vice-konsuler ("consular agents") för flera olika länder, däribland USA som Frank var vice-konsul för 1874-1908. Mer amerikan än så var han inte. Är det månne den diffusa nationaliteten, kanske i kombination med British Museums beslut att inte ge honom stöd, som gjort att England inte tagit honom i försvar?

Men när utgrävningna började visa murar och annat, var det då inte rester av det homeriska Troja som såg dagens ljus efter 2000 år? Nja, i den historiska genomgången ovan nämns ett antal versioner av Troja, och det finns ännu fler - Hisarlık var i själva verket en veritabel bröllopstårta av kulturlager, och det är sannerligen inte det enklaste att avgöra respektive åldrar sådär rätt upp och ner. Schliemann var endast intresserad av Priamos, Hektors och Ajax Troja (och då allt som var stort eller av guld), det som fanns ovanför var föga intressantare än matjord utan schaktades bort efter behov. Så småningom visade det sig att man grävt lite för djupt, och alltså hittat ett äldre Troja än vad man var ute efter.

Heinrich Schliemann

Schliemann skrev en biografi, jag har inte läst den själv, men om det Payne återger är något att gå efter så förefaller den närmast mytomanisk. Henrikson ger den betyget "läsbar" vilket är betydligt bättre än det kanske låter. Läsbarhet har dock inget med sanningsenlighet att göra, Schliemann förefaller att ha varit en skojare, i stort och i smått, vars viktigaste insatser var att finansiera utgrävningen och i viss mån att driva på Calvert. Det är sannerligen inte dåligt, men har heller inget att göra med den spridda bilden av det ensamma geniet med en spade i ena handen och Iliaden i den andra, som ända sedan han som barn fick höra berättelsen om staden gjort det till sitt livsmål att leta reda på den osv. Frank Calvert nämns som en bifigur som håller med Schliemann om Schliemanns Hisarlık-teori; det är i stort sett allt. Det är häpnadsväckande att en så bristfällig källa varit den enda som världen ansett sig behöva om upptäckten av Troja.

Heuck Allen konstaterar att källmaterialet är svåröverskådligt, på flera sätt; i Schliemanns dagböcker finns elva språk representerade, han var en språkmänniska av rang oavsett allt annat. Han efterlämnade omkring 80 000 brev, det är inte så osannolikt som det kanske låter eftersom många bildade människor från perioden var flitiga korrespondenter. Det som skrivits av Calvert är mycket blygsamt, med vilket mått som helst.

Faktum är att en stor del av den misstro som forskarvärlden uppvisade inte riktades mot att Troja visade sig vara en realitet, vilket alltså inte var en överraskning för de flesta, utan mot Schliemanns person. Visserligen är akademiker fientliga mot alla icke-akademiker som rör sig i deras områden, i synnerhet de som röner framgång, men Schliemann var en så genuint opålitlig person att man i efterhand bara kan hålla med om att en stor del av tvivlet var berättigat. Ett exempel är det fynd som Schliemann typiskt nog kallade Priamos skatt efter den trojanske kungen; givetvis hade han ingen som helst anledning att koppla ihop Priamos med skatten, men "man tager vad man haver", som det heter (vilket är ännu en faktoid på så sätt att Cajsa Warg veterligen aldrig använde uttrycket). Senare har man även kommit fram till att föremålen nog samlats ihop från hela området under en längre tid, och att de påstods ha hittats på ett och samma ställe för att göra större intryck. Man skall inte fördöma Schliemann fullständigt: Han var inte så totalt misslyckad som arkeolog som man kan få för sig, i synnerhet om man jämför med samtida kollegor; han lärde sig av några av sina misstag; han lär ha studerat datering medelst keramik noggrannare än någon före honom; och framför allt hade han vett att regelbundet publicera redogörelser för utgrävningarna som var läsliga även för lekmän, vilket hos allmänheten väckte ett bestående intresse för arkeologin. Men på det hela taget gjorde han mer skada än nytta.

Han var ett besjälat geni som trodde på sagans verklighet och slog den lärda världen med häpnad när det befanns att han nära nog hade haft rätt.

Alf Henrikson, ett besjälat geni som
trodde på Schliemanns verklighet

Följande citat tillskrivs oriktigt Winston Churchill. Det kunde ha varit Schliemanns:

History will be kind to me because I intend to write it.

Referenser:
Susan Heuck Allen, Finding the walls of Troy (University of California Press 1998)
Sture Linnér, Europas ungtid (Wahlström & Widstrand 2002)
Robert Payne, Guldet från Troja (Natur och Kultur 1960)
Nordisk Familjebok: Troja
Homeric Questions, Part I: The Discovery of Troy
Minnesota State University, Biography of Heinrich Schliemann
Robert of Clari's account of the Fourth Crusade, kap. 40 och 106
Stads- och Universitetsbiblioteket i Bern: Dietrich Willers, Troja und die Troas (kartor)

Diverse

Ett klargörande gällande källorna: Många har för sig att Homeros är den ende som skildrat kriget, men även om han skrivit avgjort mest och avgjort bäst så är han likafullt inte ensam. Det trojanska kriget utgör en s.k. sagocykel, ett antal personligheter och händelser som bevarats i muntliga legender, och flera diktare valde att använda detta stoff i sin egna verk; mest kända är Hesiodos, Homeros, Alkaios och Sapfo i det antika Grekland, samt Vergilius i Rom. Under medeltiden skrevs romaner som hämtade material från de tveksamma figurerna Diktys och Dares, idag är dessa helt bortglömda.

Gjorde man en filmatisering av Iliaden rätt upp och ner skulle nog många bli förvånade, för många av de episoder som man förknippar med trojanska kriget saknas där: upprinnelsen med äpplet, Paris och de tre gudinnorna, bortrövandet av Helena, Achilles härdande (minus hälen) i floden Styx, den trojanska hästen...

Och så var det namnet: Troja och Ilion är samma stad, det senare är det som använts mest, av såväl greker som romare; titeln Iliaden är ett exempel. Troja har sedemera blivit det vanligaste namnet. Något som man blev fullt på det klara med för bara några år sedan var att trojanerna själva, åtminstone under homerisk tid, kallade sin stad för Wilusa, från vilket man kan härleda (w)Ilios och i sin tur Ilion.

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

fler faktoider


Hexmaster! - Ett odiskutabelt faktum