fler faktoider

fler faktoider

Mata Hari

[ This text is also available in English ]

Bildskön magdansös och mästerspion
Javanesisk prinsessa el.dyl.

Det finns en ymnig mytbildning kring Mata Hari, här skall bara det mest kända tas upp. Hon hade helt säkert varit bortglömd idag om hon inte hade blivit avrättad för spioneri. Om hon var skyldig, och i så fall till vad, är en mycket omdiskuterad fråga; jag tar upp den här, men den är betydligt trassligare än de ovanstående faktoiderna.

Margaretha Geertruida Zelle föddes 1876 i Leeuwarden, Nederländerna. Under artistnamnet Mata Hari kom hon att göra kometkarriär som "exotisk dansös" i påkostade uppsättningar med obestämt indiskt/orientaliskt stuk. Hon sades vara en javanesisk prinsessa, eller dotter till en indisk präst, eller något annat i den stilen - allt givetvis rent ljug och PR-snack, möjliggjort av hennes, med holländska mått mätt, mörka hy, hår och ögon. Det enda som ens påminner om sanning är kopplingen till Java (då en del av det holländska imperiet) där hon bodde 1897-1902. Att krydda bakgrunden på det här sättet var absolut inget ovanligt bland artister på den här tiden, men det kan nämnas att även annars pålitliga tidningar återgav många av påhitten som sanna - slapp journalistik var heller inget ovanligt på den här tiden.

Margaretha Zelle som Mata Hari
Margaretha (ca 1905)

Greta Garbo som Mata Hari
Greta (1931)

Sylvia Kristel som Mata Hari
Sylvia (1985)

Hur var det med utseendet och dansandet? Några jämförelser: När Greta Garbo gjorde rollen (i den fullständigt ohistoriska film som nog bidragit mer till den allmänna bilden av Mata Hari än något annat) var hon 26 år och såg ut som - tja - som Greta Garbo. Sylvia Kristel, mest känd från Emmanuelle, var 33 år 1985. Margaretha Zelles begåvning var inte så mycket utseendet som utstrålningen. När hon avrättades 1917 var hon 41 år och hade definitivt dans-karriären bakom sig.

Margaretha Zelle AKA Mata Hari
Den sista bilden på Margaretha (1917)

Det mesta dansandet utfördes 1905-06, därefter följde allt färre och allt sämre betalda engagemang fram till 1915. Hon levde nu på sina älskare; "Although well past her prime, she remained a name" (Howe). Trots att hon var en superkändis varierade hennes levnadsstandard avsevärt, än tillbringade hon långa tider på lyxhotell i Paris, än levde hon under tämligen små omständigheter - ibland samtidigt. Regelrätt prostitution förekom, även om hon uppenbarligen inte accepterade vilka kunder som helst. (Att hon föredrog män i uniform - hellre en fattig officerare än en rik bankir, med hennes egna ord (Keay, sid 124) - skulle bidra till hennes slut.) Bland de genuina jetsetarna var hon en sporadisk gäst.

Vad dansstilen beträffar var hon självlärd, och uppträdandena hade just inget att göra med något man kan hitta i Mellanöstern, Indien eller Sydostasien. Poängen med att marknadsföra sig som en asiatisk högreståndskvinna som delade med sig av österns uråldriga mystik o.dyl. var att överklassen (såväl kvinnor som män) för första gången kunde bänka sig för att under högtidliga former titta på någon som klädde av sig. Det är också det som är hennes bestående (?) kulturhistoriska insats - att göra stripteasen rumsren.

Orden mata hari betyder "dagens öga", hopsatt matahari (även stavningen "Mata-Hari" förekom) så betyder det "sol" på indonesiska (liknande betydelser på besläktade språk som malajiska) utan särskilda poetiska anspråk (det finns f.ö. en indonesisk snabbköpskedja med namnet). Hennes första artistnamn var "Lady MacLeod" efter en påstådd lord till far, och det försvann inte från affischerna förrän 1912 då den riktige MacLeod, hennes f.d. man, stämde henne.

Mata Hari som spion

Vad som följer är, med nödvändighet, en förenkling.

I augusti 1916 berättade kapten Ladoux, ansvarig för franska kontraspionaget, för henne att britterna trodde att hon var en tysk spion. Han sade även att han inte trodde dem, men undrade om hon kanske ville samla information för Frankrike? Hon gick efter viss tvekan med på detta; ett enda uppdrag på högsta nivå, mot den svindlande summan av en miljon franc.

På väg till sitt tilltänkta uppdrag arresterades hon av britter som förväxlade henne med en efterlyst spion. Istället fick hon åka till Madrid, och det var i princip där som hennes karriär som spion inträffade under två veckor i december 1916. Till att börja med tog hon kontakt med den tyska ambassaden för att få deras förtroende - hon skulle bli dubbelagent.

Att Mata Haris namn blivit synonymt med en skicklig spion är definitivt en faktoid, dels med tanke på hennes kortvariga karriär, dels att hon, även jämfört med sina samtida kollegor, var en amatör på området, för att inte säga naiv. (Som när hon berättade om sitt uppdrag i klartext i vanlig post eller över en vanlig telefonlinje, eller när hon höll sig för god för att använda osynligt bläck.) Det kan heller inte ha tagit många minuter innan den tyske militärattachén insåg detta. Mata Hari förstod dock inte att hon blivit avslöjad, utan återvände till Paris, glad i hågen över all (värdelös) information hon fått av honom.

Samtidigt som hon var i Madrid uppsnappades i Paris tyska meddelanden som innehöll tillräckligt mycket information för att kunna identifiera deras agent H 21 som Mata Hari. Men beteckningen visade att hon varit tysk agent innan hon kom till Madrid! Britterna hade tydligen haft rätt hela tiden.

Men H 21-meddelandena var avsedda att bli lästa av fienden - de hade krypterats med en kod som tyskarna visste hade knäckts. Eftersom det franska kontraspionaget till att börja med missade denna väsentliga detalj så blev Mata Hari arresterad i februari 1917. Det avslöjades heller aldrig under rättegången.

För problemet var att Mata Hari verkligen hade gått med på att arbeta som tysk spion. I maj 1916 hade hon tagit emot ett förskott (eller, som åklagaren hävdade, betalning för redan utförda tjänster) på tjugotusen franc, vilket redan det var en mindre förmögenhet. Hennes version av historien var att hon medvetet lurade dem på pengarna i ersättning för några pälsar hon tidigare blivit av med p.g.a. tyska statens inblandning, och att hon aldrig samlat information åt dem. Om hon verkligen lurat dem skulle det förklara varför tyskarna hyste agg till en så uppenbart oduglig agent, istället för att fortsätta mata henne med desinformation. Men var det sant? I så fall borde hon ha insett vilken risk hon tog när hon kontaktade tyskarna i Madrid - å andra sidan kunde hon ju omöjligt ha berättat för Ladoux varför hon nog inte borde söka tjänsten som tysk spion, och så hägrade den där miljonen... - Detta är åtminstone Howes tes, mycket sammanfattad, och eftersom hans redogörelse är den överlägset noggrannaste jag läst i ämnet så är det inte svårt att hålla med. I vilken mån framför allt Ladoux visste att hon var oskyldig är en annan fråga.

(I en samtida artikel, New York Times 16 oktober 1917, står det att spioneriet enl. uppgift främst skulle ha gällt britternas tanks. Något sådant nämndes dock aldrig under rättegången. Tidsmässigt skulle det åtminstone ha fungerat, de sattes in för första gången i september 1916.)

Militärdomstolen trodde inte på henne, särskilt som de aldrig fick ta del av allt bevismaterial eller nyckelvittnen som kunnat tala för Mata Hari. Hon avrättades den 15 oktober 1917.

M. var mytoman; om eller i vilken utsträckning hon var hemlig agent förblir omtvistat.

Nationalencyklopedin

Det kan noteras att inga tyska spioner efteråt påstått att Mata Hari ingick i deras organisation (Howe, sid 260) utan direkt förnekade det (Howe, sid 284).

Vare sig hon var mytoman, PR-sinnad, naiv eller glömsk - eller alltihop - så är det ett faktum att många av myterna var av hennes egen fabrikation. Andra som bidragit är de som höll i polisutredning och rättegång (Howe listar myriader fel, från felstavningar till uppenbart förfalskade H 21-meddelanden), andra som skrivit biografier om henne (t.o.m. hennes far, som 1906 skrev en fullständigt opålitlig biografi), populärkulturella aktörer, och så vidare.

It is hard to conceive of a subject that has been so badly reported, despite the lady's enormous fame.

R. W. Howe, ur förordet

Referenser:
Russell Warren Howe, Mata Hari - The True Story (Dodd, Mead & Company 1986) - rekommenderas
Julia Keay, Sanningen om Mata Hari (Info 1989)
Wikipedia (eng.): Mata Hari - läses med försiktighet
Nationalencyklopedin: Mata Hari

Keays bok är aningen mer lättläst, men så är hon också lite slarvigare än den ytterst noggranne Howe. Han gör sig ibland lustig över hur svårt även de officiella instanserna haft med namn, t.ex. Kroemer (som betalade de tjugotusen francen) som får heta Krämer, Krömer m.fl. varianter - Keay kallar honom Kramer, liksom attachén i Madrid Arnold Kalle får heta von Kalle, Georges Ladoux heter Pierre i en bildtext, osv. Hon har även en svaghet för att beskriva hur de medverkande tänker, även när de befintliga beläggen skulle få en försiktigare betraktare att undvika denna riskabla syssla. Ännu allvarligare är att hon blandar ihop de äkta H 21-meddelandena med de (av Ladoux?) utbroderade (Howe sid 139 och 167, Keay sid 153). Och så vidare. Bristerna är dock inte större än att hon kommer fram till i stort sett samma slutsats som Howe, att Mata Hari inte var någon spion, bara oförlåtligt naiv.

Kommentera
Tipsa om denna faktoid
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

fler faktoider


Hexmaster! - Ett odiskutabelt faktum