|
Lämlarnas självmordstågDenna artikel återfinns såväl under faktoider som icke-faktoider. Det beror på att den förefaller att utgöra en blandning av sanna och falska påståenden. Lämmeltåg inträffar ibland, men de är inte så vanliga eller stora som man ofta föreställer sig. Inte heller är lämlarna fullt så inriktade på att ha ihjäl sig, eller åtminstone obekymrade om sin överlevnad, som ofta påstås. På 50-talet producerade Disney flera naturfilmer som blev mycket populära, Den levande öknen m.fl. (Den första, Seal Island, kom 1949.) I White Wilderness (1958) framställs ett lämmeltåg. För att demonstrera lämlarnas legendariska dödsförakt under sina vandringar så drev man ett antal särskilt infångade över en klippa. (Om just denna scen filmades i Alberta, som ofta uppges, så fick lämlarna importeras emedan de inte finns vilda i den staten.)
På webben kan man få intrycket att filmen (som förresten fick 1958 års Oscar "for Documentary Feature") gav upphov till myten, men den är betydligt äldre än så; det lär finnas belägg redan från antiken, och här är ett från en sagesman som åtminstone teoretiskt sett skulle ha kunnat vara insatt: Vid stormar och plötsliga regnskurar händer det ibland, att små fyrfota djur, lemmar kallade, af sorkens storlek och med spräckligt skinn, falla ned från himlen. Det är ej utrönt, hvarifrån de komma, om de leda sitt ursprung från aflägsna öar och blivit hitförda af vinden eller helt enkelt alstrats ur fruktsamma skyar och dädan komma ned till jorden. [...] De falla ned likt gräshoppor i väldiga svärmar och föröda all grönska, och alla varelser, som de blott rört med sitt bett, dö af förgiftning. Olaus Magnus (1555) Här är en särskilt minnesvärd berättelse, daterad till 1937 (citatet återges i tredje hand av Dennis Chitty och Mary Nicholson, den förre blev sedermera en etablerad expert på djuret och gav så sent som 1996 ut en bok med den intressanta titeln Do Lemmings Commit Suicide?): I soon realized that I was cutting through a mass migration
of lemmings. They were everywhere on the sea ice, all travelling due east. As
far as the eye could see in any direction, the lemmings were on the march.
It was the first of May, and pools of water covered the sea Ice.
Anonym, återberättat av A. Given, Winnipeg Free Press, 2 maj 1942 Det är ett faktum att antalet lämlar (liksom skogsmöss, sorkar m.fl.) kan variera stort från år till år. När de är som flest - lämmelår - kan vandringsbeteenden uppstå, av bl.a. matbrist. Några storskaliga massvandringar har åtminstone nutida biologer aldrig rapporterat om, enligt NE; vet inte vad som räknas som "nutida" eller "storskaligt". Men läsaren Andreas Viklund berättar att hans far upplevde en genuin lämmelinvasion i Porjus-trakten i slutet av 60-talet, då man under några dagars tid kunde se hundratals lämlar springa i led i dikena. Det var alltså inte fråga om ett sammanhängande tåg på tiotusentals individer, men ändå nog så oförglömligt. Det är sådant som den här auktoriteten berättar om: Under år med små bestånd kan man vandra veckovis i fjällen utan att se en enda lämmel. Vid andra tider kan man då och då skymta en lämmel som smiter iväg under en dvärgbjörk. Under toppår möter man däremot djuren överallt i fjällen, och ofta drar de uppmärksamheten till sig genom att stanna upp, sätta sig på bakbenen och skrika aggressivt. Vid mycket täta förekomster kan lämlarna börja vandra i stora mängder. Med en hastighet av 3-5 km i timmen färdas de genom terrängen där det är lättast att ta sig fram, och ofta följer djuren varandras spår. [...] I regel vandrar de enstaka, men terrängförhållanden kan göra att ett större antal samlas t.ex. vid smala passager. Birger Jensen Vad beträffar det självmordiska inslaget så är det nog så enkelt som att lämlarna dör lättare i okänd terräng; de ger sig ut i älvar och sjöar eftersom de är vana att simma över bäckar, med mera. Vidare så blir alla djur aggressivare när det blir ont om plats, så de har ihjäl varandra också. Att rovdjuren har kalas säger sig självt. Det hela verkar alltså snarare vara en överdrift än en myt, om det nu inte är så att förhållandena var radikalt annorlunda förr. Och även om ett jätte-tåg så bara inträffat en enda gång, för, säg, tusen år sedan, så vore det inte konstigt att det fastnat i det kollektiva minnet. Å andra sidan är besynnerliga uppfattningar om djur inget nytt - Olaus Magnus giftiga himlalämlar är inget särskilt avancerat exempel på att en källa inte är sann bara för att den är gammal. (En googling på lemming myth ger många resultat, jag tog med Outside Online eftersom de nämner en teori om att lämlarna försöker att komma tillbaka till Atlantis, och sådant kan man ju bara älska.) Referenser:
|
