fler faktoider

fler faktoider

Gaius Julius Caesar

(Under antiken användes ae-ligaturen æ enkom för att spara plats; det är inte mer korrekt att skriva Cæsar än Caesar, bara lite kortare. Dessutom ser just ligaturen æ så kass ut i Verdana så här får det bli Caesar.)

Julius Caesar

Är Julius förnamn och Caesar efternamn? Nej, Gaius eller Caius är förnamn, Julius är ätten och Caesar är en gren av ätten Julius.

Kejsarsnitt

Gajus Julius föddes inte på det viset, och ordet kommer inte från kejsare - däremot kan det faktiskt mycket väl vara så, att ordet "kejsare" kommer från kejsarsnitt.
Läs mer om Kejsarsnitt.

Iacta alea est

"Tärningen är kastad" - uttalandet fälldes när Caesar på väg mot Rom passerade floden Rubicon, och brytningen med Pompejus därmed var ett oåterkalleligt faktum. Floden utgjorde nämligen gränsen mot Gallia Cisalpina, dvs. Gallien Hitom Alperna eller Hitre Gallien om man tycker det låter bättre. Enligt romersk lag var det förbjudet för ståthållare att ta med sig sina arméer till andras provinser, just för att förhindra det som blev följden, dvs. inbördeskrig.
(Någon hade för sig att det var ett faktiskt tärningskast som avgjorde övergången, vilket garanterat är osant. Dock skall ett järtecken av något slag ha övertygat Caesar, som alltså skulle ha tvekat in i det sista, om det riktiga i beslutet.)

Enligt Plutarchos var det ett citat av den grekiske författaren Menander, i vilket fall det naturligtvis skulle ha sagts på grekiska: anerriftho kubos ανερριφθω κυβος "låt tärningen flyga högt!" Att det är just Plutarchos som kommer med påståendet är dock en varningssignal, för denne herre är inte allra mest känd för sin pålitlighet. Så just detta citat tillskriver jag nog Caesar, tills vidare.

Jacta alea est eller Alea jacta est? Iacta est alea? Latin har ju, i princip, fri ordföljd, så alla sätt borde, i princip, gå lika bra, men som man kunde vänta sig är vissa ordföljder vanligare än andra; Janson kommenterar Iacta álea est, som är vad Suetonius skriver, med att det "...inte heller är det vanligaste sättet att uttrycka sig, men det är inte alls onormalt att kasta om orden på det här sättet". Vad beträffar iacta/jacta så fanns inte bokstaven J i romarnas alfabet så när man ville ha ljudet J skrev man bokstaven I. Vidare användes bokstaven V för ljudet U och bokstaven C för ljuden K och G, och man klarade sig dessutom utan allt vad gemener heter, så skall man skriva som romarna skrev så skriver man CAIVS IVLIVS CAESAR. Det finns alltså en klar poäng med att inte vara historiskt petnoga på den här punkten.

Vad gäller "kontroversen" huruvida tärningen kastades på latin eller grekiska har den goda Wikipedian f.ö. följande att säga:

This minor controversy is occasionally seen in modern, contemporary literature when an author wishes to underscore his or her superior knowledge by attributing the less popular Menander line to Caesar.

:-)

Rubicon hittar man förresten inte på någon karta av idag, det är det antika namnet på en av de många bifloderna till Po, och (citerar NE) "dess moderna motsvarighet är omdiskuterad". Det är fullt möjligt att det snarare är en å än en flod, men med tanke på hur o-episkt "ån Rubicon" låter så får det gärna fortsätta vara en flod, även om det inte är riktigt sant.

Referenser:
Wikipedia: Julius Caesar
Wikipedia: Rubicon
Tore Janson, Latin
Alf Henrikson, En uppslagsbok: Caesar
Kevin Wheeler, Life of Gaius Julius Caesar

Et tu, Brute!

"Även du, min Brutus!" - Caesars förtvivlade sista ord, när han den ödesdigra 15 mars 44 f.Kr. fick syn på sin gode vän Marcus Junius Brutus bland de sammansvurna (där det fanns ytterligare en Brutus, nämligen Decimus Junius Brutus Albinus). Men enligt Suetonius, som vi fått berättelsen genom, skulle Caesars yttrande, om han sade något alls, ha varit grekiska και συ τεκνον kai sy teknon - ordagrant "Och du, barn" eller bättre översatt "Även du, mitt barn", och på latin kan det bli "Et tu, fili" = "Även du, min son". Brutus (41 år) var inte Caesars (56 år) son, ej heller adoptivson; däremot var Caesar älskare åt Brutus mor Servilia, och lär även ha stått på familjär fot med hennes son.

Den som gjort felcitatet känt är Shakespeare, i vars Julius Caesar (akt III, scen 1) man i originalet kan läsa "Et tu, Brute? - Then fall, Caesar!" I åtminstone Hagbergs klassiska översättning har även latinet översatts: "Du också, Brutus! - Fall då, Caesar, fall!" Enligt Rees kan man spåra det till skådespelet The True Tragedie of Richard Duke of York från 1595 av oidentifierad författare: "Et tu, Brute, wilt thou stab Caesar too?"

Att en romersk kejsare skulle fälla en replik på grekiska verkar kanske besynnerligt, särskilt i en såpass tillspetsad situation, men färdigheter i språket var en självklarhet bland bildade romare, och till yttermera visso hade Caesar tillbringat fem år på Rhodos med att studera bl.a. retorik. Så det är inte konstigt om det satt i ryggmärgen på honom. (Man kan jämföra med vår egen Gustav III:s lika utrikiska utrop i samma situation: "Je suis blessé!")

Grekiskan hade på det hela taget en betydligt starkare ställning i det romerska riket, i synnerhet den östra delen, än vad man i allmänhet föreställer sig. Marcus Aurelius Självbetraktelser skrevs på grekiska (Τα εις εαυτον Ta eis eauton), och det var nog det språket Pontius Pilatus använde när han tilltalade massorna. Det är i vilket fall ingen slump att Nya Testamentet skrevs på grekiska, det var helt enkelt det givna språket när man ville nå så många som möjligt.

Ironiskt nog är det just via Shakespeare vi fått uttrycket "rena grekiskan", nämligen Julius Caesar (akt I, scen 2):

Cassius

Did Cicero say anything?

Casca

Ay, he spoke Greek.

Cassius

To what effect?

Casca

Nay, an I tell you that, I'll ne'er look you i' the face again; but those that understood him smiled at one another and shook their heads; but for mine own part, it was Greek to me.

Med risk för att trassla in mig i fler och fler halvmyter så kan det nämnas att Shakespeare själv inte konstruerade det bevingade ordet, det kan härledas tillbaka till medeltida graecum est, non potest legi, "detta är grekiska, det kan inte läsas"; men enligt Pelle Holms trovärdigare förklaring är det graeca sunt, non leguntur, "detta är grekiska, läses icke" - när latin-studenter under genomläsning av någon romersk klassiker stötte på ett stycke grekiska, vilket alltså hände lite då och då, så begärdes det inte av dem att de skulle börja ta ut satsdelar etc. även i detta tungomål.

Referenser:
Shakespeare, Julius Caesar
Suetonius, De Vita Caesarum, Divus Iulius (engelsk översättning av J. C. Rolfe)
Adrian Goldsworthy, Caesar (Historiska Media 2008), sid 564, 570
Nigel Rees, Dictionary of Phrase & Allusion (Bloomsbury 1991)

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

Tack till Maria Tsappou för språk-tips

fler faktoider


Hexmaster! - Ett odiskutabelt faktum